En dag på sjukhuset i Murnei

Bakom ett orange nät sitter människor i skuggan av en mur på tygstycken som de har brett ut. Bit för bit förflyttar de sig närmare triagetältet. Där guidar sjuksköterskorna dem vidare med färgkoder. Rött betyder akutmottagningen, gult betyder att patienten får träffa en läkare inom en timme och grönt att patienten utan fara kan vänta upp till ett par timmar för att sedan bedömas av en medicinsk assistent.

Vi är på Murnei sjukhus i Darfur i Västra Sudan, ett område som är hårt drabbat av konflikt och översvämningar. Sedan ett par månader tillbaka stöttar Läkare Utan Gränser sjukhuset. Eftersom det är andra gången jag är ute på uppdrag med Läkare Utan Gränser känner jag igen rutinerna, inte bara för triagering utan också det som gäller organisation och medicin. Triageringen följer samma protokoll som Läkare Utan Gränser använder över hela världen. Det är fascinerande hur denna globala standardisering används för att ge utrymme att anpassa sig efter landets struktur och behov.

På sjukhuset har vi fyra avdelningar: en för vuxna, en för barn, en för förlossning/mödravård och en för att behandla patienter med allvarlig undernäring. Varje avdelning har 10 sängar med galonmadrass och myggnät. På förlossnings- och mödravårdsavdelningen finns flera rum, medan de övriga avdelningarna består av en stor sal var. Mitt på området finns ett öppet torg med tak, där anhöriga till patienterna vistas, lagar mat och sover. Många vinkar glatt och ler när jag passerar förbi.

Två av de nationella läkarna arbetar under dagen. En av dem går till akutmottagningen medan jag och den andra kollegan börjar ronden på barnavdelningen. Vi har ett tiotal laboratorieprover, ett femtiotal läkemedel, syrgas och en ultraljudsapparat till vårt förfogande. Sedan någon vecka tillbaka kan vi också ge blodtransfusioner om närstående kan ge blod. Min unge kollega är påläst och van. Jag imponeras av hans kliniska bedömning.

Malaria och andra infektioner är de vanligaste diagnoserna här, men våra patienter kommer också med skador, hjärtproblem, hudsjukdomar, blodsjukdomar och många tillstånd som hör ihop med brist på mat och rent vatten.

Vi avslutar ronden på avdelningen där patienter med grav undernäring vårdas. Det är övervägande barn under 5 år. Måttverktyget MUAC (middle upper arm circumferens, omkretsen på överarmen) identifierar graden av undernäring. Det är den och förekomsten av komplikationer såsom ödem (vätskeansamlingar), infektioner och aptitlöshet som avgör om patienten behöver slutenvård eller kan tas in i vårt öppenvårdsprogram. Oavsett om patienten behandlas i sluten- eller öppenvård baseras behandlingen på Plumpy Nut – en näringsberikad, mjölkbaserad nötkräm som nästan alla barn tycker om.

Titt som tätt blir vi avbrutna av någon som uppsöker oss och vill att vi ska komma till en patient som behöver hjälp snabbt. Det finns inget telefonnät på sjukhuset och wifi är begränsat till vårt kontor. Först vid lunchtid är ronden färdig. Vi ägnar eftermiddagen åt att göra ultraljudsundersökningar, ta emot nya patienter och försöka hinna med undervisning och falldragning.

Klockan fyra avlöser läkaren som ska ha nattskiftet oss som har arbetat under dagen. Värmen är tryckande och vi söker oss under skuggan av ett träd för rapportering till kollegorna. Jag har sedan lite tid för uppföljning, planering och mail innan jag återvänder till basen där jag bor tillsammans med en handfull andra internationellt utsända. Vi äter, pratar och låter mörkret och svalkan omsluta oss. Det är många människoöden och tankar om världen som snurrar i mitt huvud när jag somnar under mitt myggnät.