”En del morgnar möts man av en tom sjukhussäng”

Vissa patienter etsar sig fast i ens minne och lever kvar där många år efter att man mött dem. Innan mitt första uppdrag för Läkare Utan Gränser i Darfur, Sudan hade jag inte fullt ut förstått vilken farlig och aggressiv sjukdom malaria är men det blev jag varse när vi tog emot en treårig flicka med mycket svår malaria på sjukhuset där jag jobbade.

Jag arbetade i ett litet samhälle med omkring 30 000 invånare, där de flesta var flyktingar. Malarian förekom bara i samband med de två årliga regnperioderna, annars var det för torrt för att myggorna skulle frodas. Det gjorde att det utöver barnen även var många vuxna som blev väldigt sjuka i malaria eftersom man inte utvecklat den motståndskraft som många utvecklar på platser där malaria förekommer året om.

En dag kom en mamma in med sin treåriga dotter. De kommit till sjukhuset för att flickan hade hög feber och i kön in började hon krampa kraftigt. Hon hade hunnit bli medvetslös när vi bar in henne till vårdavdelningen och lade henne på en säng. Hennes pupiller flimrade fram och tillbaka och det rann saliv ur munnen. Vi tog ett snabbtest och kunde se att hon hade malaria. Malarian hade spridit sig till hjärnan och nu var det viktigt att behandla kramperna, snabbt få ner hennes kroppstemperatur, få i henne vätska och behandla malarian.

Hon var så uttorkad att vi hade stora svårigheter att få in en nål så att vi kunde ge dropp. Till slut fick vår erfarna sjuksköterska från Liberia in en nål i ett kärl på huvudet. Vi gav även krampstillande medicin, febernedsättande och lade våta sjalar om flickan för att få ner hennes temperatur och hon fick behandling mot malarian

Den mest akuta var nu att häva hennes kramper och stabilisera henne tills malariamedicinen började ge verkan, vilket tar en stund. Jag minns den oro jag kände inför att ge kramplösande. Hon var så liten och ger man för mycket av läkemedlet så kan andningen påverkas. Hon vägde strax över tio kilo och jag satt och räknade noggrant för att mängden kramplösande och mängden vätska skulle bli rätt. Lyckligtvis släppte hennes kramper snabbt efter att ha fått medicinen. 

Vi satte en slang till urinblåsan för att mäta hur mycket hon kissade då gav dropp. Urinen var oerhört mörk. Dels för att hon var så uttorkad, dels för att malariaparasiten gör att de röda blodkropparna spricker och då färgar urinen mörk. Det är en fruktad komplikation. 

Jag satt hos flickan större delen av eftermiddagen. Mot kvällen var jag tvungen att åka hem. Det pågick konflikt i området och vi fick inte vara ute efter mörkrets inbrott. Flickan var fortfarande mycket dålig och jag kände stor oro över hur det skulle gå för henne, men jag hade räknat på hur mycket vätska hon skulle behöva och förberett läkemedel inför natten. 

När vi kom tillbaka morgonen efter gick jag direkt in till flickans säng. Många gånger har jag mötts av en tom säng på morgonen efter. Malaria kan leda till döden bara ett dygn efter insjuknande, samtidigt skulle många fall kunna undvikas med mycket enkla medel som utdelning av impregnerade myggnät. Sjukdomsbördan är snedfördelad; tio länder i Afrika söder om Sahara står för 70 procent av alla världens malariafall och det är framför allt redan fattiga och sårbara människor som drabbas. 

Men den här gången gick det bra. Till min stora glädje låg flickan kvar på sjukhussängen och såg nu väldigt mycket piggare ut. Ögonen var vakna och även om hon var väldigt medtagen så kunde hon börja dricka. Under de kommande dagarna återhämtade hon sig väl och lyckligtvis utan några tecken på att hjärnan skadats av malarian. Det är patienter som henne som får mig att känna hopp över alla livsöden vi ändå lyckas förändra i vårt arbete.