”En självmordsväst har detonerat vid en vägspärr…”

”Jag har aldrig så desperat velat glömma något som den första gången jag såg dig.

Jag hade precis avslutat behandlingen av patient nummer sex den senaste timmen när jag såg hur du rullades in i på den trånga akutmottagningen. Du var en av två små kroppar som låg på en bår avsedd för vuxna. Din lillebror låg bredvid dig. Era kroppar var söndertrasade av kriget.

Jag kämpade med att hålla tillbaka tårarna. Min värld förändrades snabbt, från en där barn gråter när de får en spruta och gör sig illa när de lär sig att gå - till en där barn kommer till sjukhuset täckta av blod och till synes livlösa.

En timme tidigare hade vi fått ett samtal om att en självmordsbombare hade detonerat sin sprängladdning vid en vägspärr och några ambulanser var på väg. Vi hade gjort i ordning allt för att ta emot skadade, men ingen utbildning i världen kunde förbereda mig på det som skulle komma. Det var kaos, och när din bår rullades in var vi upptagna av ett Tetris-liknande spel med alla extrasängar. Vi förberedde oss för det värsta.

Jag hade tveksamheter om dig, lilla vän

På ett sjukhus med begränsade resurser - där majoriteten av vår sjukvårdspersonal bodde över två timmar bort eftersom de tvingats fly undan Islamiska staten – var vi tvungna att fokusera vår behandling på det väsentliga.

Jag hade tveksamheter om dig, lilla vän. Slapp, på gränsen till livlös och med skador som potentiellt kan vara dödliga. Budskapet var tydligt: ​​vi arbetar så hårt och snabbt som möjligt för att stabilisera dig och din bror. Samtidigt arbetar mina kollegor med få myndigheterna att ge oss fri passage genom vägspärrarna till rätt vård.

Att arbeta inom vården kan göra dig hård och emotionellt bortkopplad. Men, i ett ögonblick av obeskrivligt lugn, stod jag vid din säng med min hand vid sidan om ditt huvud och svajade till. Bara för en stund.

Att säga att du hade tur den dagen är på gränsen till kränkande. Att vara med om en explosion som dödade din mamma och syskon, och som skadade dig och din bror allvarligt, handlar inte om tur.

Däremot var det tur att myndigheterna beviljade oss tillstånd att skicka en ambulans. Vi stabiliserade dig så gott vi kunde och klämde in tre små krigshärjade kroppar - du, din bror och en 11-årig pojke - i ambulansen och skickade nervöst iväg er.

Vi tog emot vaga rapporter om ditt tillstånd – ’vid liv’, ’allvarlig hjärnskada’, ’ingen familj’.

Nu kan jag känna hopp

Två veckor senare var jag den lyckosamma. Jag fann dig på ett sjukhus två timmar bort. När jag tyst gick in på ditt rum sov du som bara ett barn kan göra. Du hade lagt din ena hand instinktivt på ditt yngre syskon, din allierade. Att sedan få se dig leka i timmar och kramas när du vaknade är det mest värdefulla minnet jag har.

Dagen då vi möttes kämpade jag med att se en framtid för dig. Nu kan jag känna hopp. Hopp om att en dag, mot alla odds, kommer ditt största bekymmer vara vilken gräskulle du ska rulla nerför, hur du ska dribbla en fotboll förbi din bror eller hur du ska förhandla om att få lägga dig lite senare.

Ett liv där ’självmordsbomber’, ’internflyktingar’ och ’flykting’ är ord från det förflutna. Mina önskningar för dig kan vara överdrivna, naiva, men du har redan överlevt. Att du i framtiden ska växa och frodas har jag stora förhoppningar om.”

- Georgie Woolveridge, läkare i Irak.