“Ett mirakel” - traumateamet som vägrade ge upp

I går natt kallades jag och kirurgen återigen in till sjukhuset. En 39-åring man med en allvarlig bukskada och kraftiga invärtes blödningar.

När vi kom fram till sjukhuset var han redan i chocktillstånd. Han hade även en skada på huvudet och förmodligen skador på hjärnan, samt en otäck öppen fraktur i det högra benet.
Ingen visste vad som hade hänt eftersom ingen hade bevittnat olyckan och patienten var inte i ett tillstånd att berätta.

Ingen tid att förlora

Läget var akut så vi flyttade honom snabbt till operationssalen och påbörjade narkosen och operationen.

Kirurgen utförde en explorativ laparatomi – ett snitt in i bukhålan för att undersöka bukorganen– och vi upptäckte över två liter blod i buken.

Där fanns en skada på levern som inte längre blödde aktivt, men inget annat som visade varifrån blödningen kom. Det var inte mycket mer vi kunde göra. Och efter att han fått några enheter blod var läget stabilt nog för att flytta honom till uppvakningsavdelningen.

Tillbaka till operationssalen 

Blödningen började på nytt. Inom loppet av några timmar hade hans blodtryck försämrats och hans blodvärde gick nedåt fort (vilket tyder på en akut blödning). Vi hade inget annat val än att flytta tillbaka honom in i operationssalen för ännu en laparatomi, där vi igen fann samma massiva mängd blod.

Hans tillstånd fortsatte att försämras och troligtvis hade vi inte hittat blödningskällan. Och för att göra saken ännu värre så hade vi svårt att hitta blod åt honom.
Som tur var lyckades labbet till slut hitta några fler påsar blod vilka vi snabbt gav honom.

Hitta blödningskällan 

Under tiden hade den ihärdiga kirurgen hittat blödningen på den mest otänkbara av platser, i det lilla bäckenet. Ett litet blodkärl hade börjat blöda efter blodtransfusionen när patientens blodtryck normaliserades. Trots det komplicerade läget lyckades kirurgen stoppa blödningen och patienten  började återigen stabiliseras.

För att förhindra en eventuell ytterligare blödning, packade kirurgen kompresser runt levern, för att ta bort dem vid en senare så kallad "second look" operation efter att patienten förhoppningsvis stabiliserats.

Intensivvård

Till allas förvåning vaknade patienten väldigt snabbt upp från narkosen. Trots att han hade förlorat hela mängden av sin blodvolym, vilket vi hade ersatt med blodprodukter.
Senare samma dag kunde vi flytta honom till intensivvårdsavdelningen för övervakning. Men det var inte över än.

De följande dagarna var vi upptagna med hans förhöjda njur och kaliumvärden som förmodligen berodde på den enorma blodförlusten och antalet blodtransfusioner.
Han hade fortfarande takykardi (förhöjd hjärtfrekvens) och andades tungt. 

Men han blödde inte längre. Efter ett par dagar, när han var mer stabil, fick han återvända till operationssalen för den andra operationen och då fanns det ingen mer blödning i buken. Så vi kunde ta bort packningen med kompresserna och stänga operationssåret helt och hållet. Vi kunde även operera hans ben under samma narkos.

En mirakulös återhämtning

Jag häpnar fortfarande över det faktum att patienten överlevde detta, han var ganska nära en dödsdom, det är inget mindre än ett mirakel.

När allt var över fylldes jag av en sådan tacksamhet att få ha arbetat med sådana kompetenta och skickliga personer, som inte var redo att ge upp, även i hans mörkaste stund, utan fortsatte ihärdigt.

Det var helt klart en gruppinsats på många olika nivåer.

De följande dagarna såg vi på medan han långsamt började tillfriskna och en vecka senare kunde vi flytta honom till en vanlig avdelning för ytterligare återhämtning.