Hoppa till huvudinnehåll

Genom Darién-gapet: "Bara Gud kan rädda dig där"

Publicerad 5 augusti 2021
Byn Bajo Chiquito, Panama.
När migranterna anländer till Bajo Chiquito är de utmattade, genomblöta, blåslagna och kan knappt stå på sina skadade fötter.
Foto: Läkare Utan Gränser

Darién-gapet är en nära tio mil bred väglös landsträcka som binder ihop de sydamerikanska och nordamerikanska kontinenterna mellan Colombia och Panama. Hundratals migranter anländer till byn Bajo Chiquito i Panama varje vecka. Här driver Läkare Utan Gränser en vårdmottagning. 

Migranter som är på väg norrut tvingas vandra i många dagar genom tät skog. Majoriteten av de 15 000 människor som korsade Darién-gapet från januari till maj 2021 var haitier och kubaner, men även venezuelaner och migranter från Indien, Bangladesh och afrikanska länder tar denna ytterst farliga väg i nordlig riktning.

Patienterna som vi vårdar bär spår av den svåra terrängen – djupa sår på fötter och ben, insekts- och ormbett, vätskebrist, diarré och kräkningar. De vittnar också om skrämmande upplevelser längs vägen. 

María* är en kubansk migrant som kom till Bajo Chiquito efter sin svåra resa genom Darién-gapet. Efter att hon fått vård på Läkare Utan Gränsers mottagning skrev hon detta brev.

 

Hej,
idag är det den 4 juni 2021. Jag som skriver detta är en 51-årig kvinna från Kuba. Jag är en av överlevarna som dumt nog korsade Darién-gapet från Colombia till Panama. Allt som jag skriver här är verkligheten som jag har upplevt och sett den med mina egna ögon.

Jag gick genom skogen i fem nätter och sex dagar. Den första dagen klättrade vi uppför en höjd längs en brant och blöt sluttning som kallas Loma del Desafío [Utmaningens kulle]. Det sägs att när man har kommit över den kullen då har man klarat allt (en lögn). Efter det kommer det värsta – stigen leder dig till Loma de la Muerte [Dödens kulle]. De som kan tar sig över den på en dag. Den kallas så för att sluttningen är så brant och man går på stigar med stup på båda sidor. Man kan inte titta ned för då riskerar man att falla och dö.

Efter det kommer fler stigar och fler berg, ännu fler stigar och fler berg, och såklart floder. Man är blöt hela tiden. Man sover blöt varje natt. Allt man bär med sig får man kasta längs vägen för vikten tynger dig när du går. De starkaste och snabbaste lämnar de andra bakom sig. När man kommer till en del av vägen som ligger ungefär halvvägs till Panama ser man döda kroppar, uppsvällda och ruttnande. Jag såg tre kroppar. Det här är verkligt. Allt är på riktigt.

Två, tre dagar innan man kommer fram till Bajo Chiquito blir man överfallen av ungdomsgäng. De är beväpnade, de tar ens mat, mobiltelefoner och pengar. De våldtar de vackra kvinnorna. Men det värsta är inte över ännu.

Man möter människor som har vandrat i skogen i 27, 15 eller 10 dagar eftersom de har problem med benen, och de har ingenting kvar. Man möter män och kvinnor med barn i alla åldrar.

Jag räddade en sex månader gammal flicka. Hon föll ur sin fars armar och som tur var gick jag bakom dem längre ned i backen. Jag lyckades gripa tag om hennes högra fot precis innan hon skulle slå huvudet i en sten. Tack och lov klarade hon sig.

I den där skogen vandrade och sov jag ensam. Mina fötter gjorde ont, skinnet lossnade. Men jag fortsatte gå.

Jag har en berättelse kvar. En natt hade en grupp från Haiti satt upp sina tält nära floden. I gryningen var det  nära att de drunknade när floden plötsligt steg inom loppet av några sekunder, trots att det var en varm och fin dag.

Jag kom fram till Bajo Chiquito den 3 juni och sökte direkt upp Läkare Utan Gränser. Jag kunde knappt gå på mina svullna, såriga fötter. Jag har fått vård av dem två gånger och de gör ett fantastiskt jobb.

Det är därför jag skriver det här brevet, men jag gör det också för att varna människor från att ta den här vägen. Darién-gapet är farligt och bara Gud kan rädda dig där. Det är en väg som splittrar familjer, där man kämpar för sitt liv. Ju längre tid man tillbringar i skogen desto större är risken att man dör. Det sägs att så många har passerat där att det nu finns som en riktig väg. Men stämmer inte – det är en smal stig där man hela tiden riskerar att halka och dö. De som är skadade lämnas bakom.

Jag vill att de som har kommit den här vägen berättar sanningen. Det finns bättre sätt att ta sig till USA. Det finns ingen anledning att ta desperata beslut. 

Jag vill helst glömma vad jag har varit med om. Var rädd om ditt liv och värdesätt det alltid. 

 

*Namnet har ändrats för att skydda individens identitet.