Alice Svensson jobbar till vardags som läkare och gör sin ST-utbildning i pediatrik. I den första delen av hennes blogg berättar hon om sina första upplevelser på ett undernäringssjukhus i Tchad.
Nu har jag kommit en och en halv vecka in i mitt uppdrag i N'Djamena, huvudstaden i Tchad. Läkare Utan Gränser stöttar de lokala sjukhusen här, som i nuläget inte kan ta hand om alla undernärda barn. Just nu är vi i perioden som kallas för ”hungergap”, det vill säga tiden mellan att maten från förra skörden är slut men innan årets skörd är tillgänglig.
Även om jag inte varit på plats så länge börjar jag få en rutin inarbetad. Jag slår upp ögonen klockan 06.00, egentligen alldeles för tidigt för mitt vanliga jag, och jag börjar dagen med att ta min malariaprofylax. Därefter hoppar jag i mina vita sjukhusbyxor och min vita Läkare Utan Gränser-tröja.
Klockan 06:30 måste jag röra mig mot sjukhuset. Vi får inte köra bilarna själva eller ta motorcykeltaxi utan vi transporteras av Läkare Utan Gränsers chaufförer. Det tar mellan 15 och 20 minuter att köra till Ngari och största delen av vägen är – som bilden visar – hålig, dammig och guppig. Många kör på avskiljningsbiten och på fel sida av vägen för att den på vissa ställen är helt okörbar.
Väl framme på sjukhuset börjar personalmötet klockan 07:00. Då berättar sjuksköterskorna om nattens händelser och den läkare som haft jouren får ibland svara på frågor. Därefter påbörjas ronderna. Jag har gått med lite olika läkare under veckan för att få inblick i hur sjukhuset och ronderna fungerar. Dessutom skönt att ha lite av en personlig guide både när det kommer till de tropiska sjukdomarna som jag aldrig tidigare sett, men också för att hinna fråga om de franska fraserna som jag ännu inte har kommit in i.
Efter sex timmar på sjukhuset har jag arbetat upp en ordentlig aptit klockan 13:00 och då brukar jag åka till Casablanca, huset som en del av de internationella fältarbetarna bor, för att äta lunch. Vi har ett stort team här i N’Djamena där många arbetar inne på kontor med luftkonditionering, lyxigt! Så det är oftast bara jag och en annan tjej som kommer in efter att ha svettats oavbrutet i 5-6 timmar i den ökenliknande hettan och dammiga luften. Vi har en kock, Mamma D, som lagar maten till oss. Det är allt ifrån lasagne till sallad och wraps. Än så länge har jag inga som helst klagomål.
Efter maten studerar jag behandlingsprotokollen och förbereder mig på att börja ta egna pass på sjukhuset. Under eftermiddagen och kvällen har jag som mål att träna en timme varannan dag och än så länge har det gått bra. Luftkonditionering på fullt blås och combat-träningen fungerat bra i mitt rymliga rum.
Klockan 19:00-20:00 är det kvällsmat på Casablanca. Där finns också ett pingisbord, spel och en väldigt trevlig takterrass. Jag ser fram emot att spendera lite tid där uppe i framtiden. Själv bor jag med några andra fältarbetare i ett annat hus, fem minuter bort med bil.
Imorgon har jag mitt första nattpass 18:30-07:00, men som tur är tillsammans med en annan läkare. Efter imorgon kommer jag att ingå i rotationen som alla de andra läkarna. Man jobbar antingen nattpass eller dagpass som är 06:30-18:30. Långa dagar.
Några observationer från N'Djamena:
1. I rondellerna här i Tchad så måste bilen inne i rondellen vänta på bilar som kommer utifrån och vill in i rondellen?!
2. Ibland ligger getter och sover helt obrytt mitt på gatan och blockerar trafiken.
3. Runt omkring i skuggan under träd eller i skuggan av ett hus står där parkerade motorcyklar och sovande män ovanpå motorcykelsätet.
4. När du vill handla någonting men inte har exakt växel så måste du vänta tills en annan person har betalat med pengar som kan fungera som din växel. Igår behövde jag vänta i 15 minuter. Hann nästan få gråa hår.
5. Jag kommer förmodligen inte få någon som helst färg på min bleka skandinaviska hud. För det första så är luften fylld med sanddamm och för det andra så är det alldeles för varmt för att sitta i solen så jag gömmer mig i skuggan. Går bara ut i solen om det absolut är nödvändigt för att ta sig från A till B.
6. Att jag pratar franska hjälper inte ett dugg med föräldrarna. Jag översätter i mitt huvud från engelska till franska och sjuksköterskan översätter i sin tur till föräldrarna till antingen arabiska eller till ett av de många lokala språk som finns här.
Del två av Alice blogg kommer inom kort!
