Människor är som solrosor, skriver psykologen Johanna Bogren. Hon berättar om patienterna hon möter, som trots krigets mörka verklighet försöker vända sig mot det som ger livet mening – gemenskap, hopp och små stunder av glädje.
Sommaren i Ukraina har varit varm och torr. För lite regn för det jordbrukande Ukraina och dess vete och solrosor. Sedan jag anlände till Ukraina i mitten av juni har jag upplevt två dagar med regn, resten av dagarna har det varit strålande sol. Jag har rest mellan olika städer och byar i Ukraina och gång på gång blivit totalt hänförd av solrosorna. Mitt i allt det svåra som kriget för med sig finns dessa fantastiska blommor som vänder sig runt under dagen, för att alltid ha ansiktet soldränkt.
Sommarmånaderna börjar gå mot höst. Jag sitter i en av Läkare Utan Gränsers bilar och lämnar för sista gången det projektet nära frontlinjen i södra Ukraina.
I byarna där har jag mött den äldre befolkningen som är kvar. Här är sjukvård en bristvara. En äldre kvinna saknar insulin för sin diabetes, och ensamheten har varit stor sedan barn och barnbarn lämnat byn när kriget kom.
De äldre kvinnorna i väntrummet välkomnar oss. Även när den mobila kliniken sätts upp i en källare, eftersom det är säkrare där, möts vi av leenden. Läkarna har fullt upp, då det är länge sedan någon läkare fanns på plats. Under timmarna vi är där blandas leendena med historier om förluster av söner, saknaden av familjen och hus utan vatten.
Jag sitter i bilen och den här dagen vräker regnet ner. Solrosorna hukar sig i det tunga regnet. De sluter sig och blickar mot marken. Jag funderar på hur människorna jag mött är som solrosorna jag så ofta sett på mina resor mellan byar och städer. Människorna försöker fortsätta att leva och vända ansiktet mot det som ger livet mening. Kanske att dela en kaffe eller glass med en vän på ett café. Att skratta tillsammans när jag krånglar på mig den tunga skyddsvästen innan vi lämnar källaren och den mobila kliniken för att åka tillbaka till vår bas.
Samma människor tar skydd när regnet kommer, eller snarare när larmet om ankommande anfall ljuder. Jag tänker på alla de tillfällena när larmet har avbrutit möten och utbildningar och vi har rasslat ner till skyddsrum. Som solrosen som vänder ner ansiktet, tar vi skydd. Vi har sökt skydd i husets säkraste rum, ibland i en bastu, dit solens strålar inte når.
Förstört hus i Sviatohirsk, Donetskregionen. Foto: Yuliia Trofimova/Läkare Utan Gränser
Jag minns berättelser jag lyssnat på. Berättelser om krigets första dag. Om overklighetskänslor. Om packandet av en flyktväska. Om hur hoppet om ett snart slut på kriget sakta släktes. Solrosorna ger hopp om en framtid där människorna kan vända sina ansikten mot ljuset igen - utan rädsla.
Jag skriver ner texten ett par dygn senare när jag är i Kiev, inom några dygn är jag på väg hem. Jag sitter i hotellets skyddsrum och klockan närmar sig 5 på morgonen. Hotellgästerna ligger och sitter på golv och stolar i sina pyjamasar.
Jag är trött efter intensiva månader. Nu väntar jag på att åter kunna gå upp från skyddsrummet, gå ut, och blicka ansiktet mot solen.
