Hej då Idomeni!

Flera av flyktingarna som jag träffat här är på väg till Sverige. Det är svårt att låta bli att fantisera om att jag en dag ska stöta ihop med några av dem på tunnelbanan hemma. Många har släktingar i Sverige. Men deras blickar säger mig att de själva känner sig osäkra på om de kommer komma fram.

Europas galna politik bästa businessen ever för dessa kriminella nätverk

Jag kan förstå dem. De har överlevt båtresan, de har tagit sig till fastlandet och på bussar upp till Idomeni. Men det är långt ifrån över. Här på Balkan finns det gränser som stänger och öppnar lite hipp som happ, här har länder tagit godtyckligliga beslut om att släppa igenom vissa nationaliteter trots att skyddsbehov aldrig kan avgöras på basis varifrån människor flyr och att asylrätten innefattar alla människor. Här finns höga taggtrådsstängsel som rests för att stoppa dem och för många är människosmugglarna enda möjligheten. Därför är Europas galna politik bästa businessen ever för dessa kriminella nätverk.  

Jag har fått Läkare Utan Gränsers färska rapport i handen som summerar det senaste årens händelser och Europas fatala misstag i hanteringen av den här krisen. Den sätter lite perspektiv på det jag har varit med om i Idomeni. Beskriver en humanitära kris inom EUs gränser, om politiska beslut som resulterat i att människor som flyr för sina liv tvingas göra det igen och igen. Och brist på ansvarstagande och plan både vad gäller så kallade lösningar och för den humanitära hjälpen som på många håll är undermålig milt uttryckt.

Jag är van att arbeta på platser som få bryr sig om och jag tror stenhårt på Läkare Utan Gränsers mandat om att vittna om det vi ser för att försöka förändra situationen för våra patienter. Därför skriver jag ofta från uppdragen.

Men redan när jag var på väg till Grekland så tvekade jag. Vad kan vi mer berätta? Alla starka berättelser och vittnesmål finns ju redan där. Alla har redan sett bilderna från stränderna på Kos och Lesbos, hört om människorna som kom fram och de som inte gjorde det.  Vad kan få beslutsfattare i Europa att vakna och inse de vilket högt pris som betalas för den politik som förs och hur de så kallade lösningarna inte alls är några lösningar och att de leder till ännu mer lidande.

Jag har inte svaret och tänker att vi bara inte får svika de jag mött under de här veckorna. Föräldrarna med oroliga blickar, de hostiga barnen, de blåslagna patienterna och familjerna som vandrar mot en gräns för att försöka ta sig ett steg närmare tryggheten.

När jag landat i Bryssel för jag höra det. I kylan så har myndigheterna i Idomeni gått med på att öppna lägret. 800 människor travar in i de varma tälten, får smörgåsar, filtar i väntan och tillgång till sjukvård i väntan på att gränsen ska öppna igen. En slags trygghet trots att de befinner sig i limbo någonstans i mitten av Europas hinderbana. Jag känner att enträget arbete och envishet trots allt vinner ibland!