Jag vaknade 05.42 av intensiv skottlossning precis utanför huset. Upprepade salvor hördes från flera håll och på varierande avstånd. Efter en stund kom det ett meddelande i vår chatt att det troligen rörde sig om ”happy shooting in the air” för att fira fredsavtalet; vi ombads hålla oss ifrån fönstren.
Vid 08.00 hade det tystnat, och vid 09.00 anlände vi till sjukhuset. Dagen började lugnt med undervisning i ultraljudsbedömning på traumaoffer, med hjälp av vår donerade ultraljudsmaskin.
Plötsligt öppnades dörrarna och en civilklädd man rusade in med en blödande liten flicka i famnen. Ute i korridoren hördes skrik och snabba steg, och akutmottagningen fylldes snabbt av patienter som skadats i olika attacker
Jag började undersöka flickan, medan min kollega använde sig av ultraljud för att upptäcka eventuella inre blödningar hos de övriga patienterna. Flickan var vid medvetande men täckt av splitter, med ett stort sår i pannan, ögon igenslammade av grus och händer och ben fulla av splitter. Vi bedömde henne och skickade henne vidare till datortomograf, en avancerad röntgen.
Under tiden tog jag hand om ytterligare fyra patienter. En av dem hade kramper och en tydlig skallskada. Vi sövde honom, kopplade honom till respirator och skickade till datortomografi. Eftersom sjukhuset till största del bemannas av läkare tidigt i sin utbildning visste vi inte om någon neurokirurg fanns tillgänglig. Den läkare som bistod oss med skallskadan var allmänläkare.
