"Jag tappade räkningen på alla patienter"
Narkosläkaren Henrik Jörnvall beskriver här en arbetsdag på ett sjukhus i konfliktdrabbade Libanon. Om hur våra team på plats hanterar akuta skador efter explosioner och skottlossning, samtidigt som det är en begränsad tillgång på specialistvård och resurser.
Jag vaknade 05.42 av intensiv skottlossning precis utanför huset. Upprepade salvor hördes från flera håll och på varierande avstånd. Efter en stund kom det ett meddelande i vår chatt att det troligen rörde sig om ”happy shooting in the air” för att fira fredsavtalet; vi ombads hålla oss ifrån fönstren.
Vid 08.00 hade det tystnat, och vid 09.00 anlände vi till sjukhuset. Dagen började lugnt med undervisning i ultraljudsbedömning på traumaoffer, med hjälp av vår donerade ultraljudsmaskin.
Plötsligt öppnades dörrarna och en civilklädd man rusade in med en blödande liten flicka i famnen. Ute i korridoren hördes skrik och snabba steg, och akutmottagningen fylldes snabbt av patienter som skadats i olika attacker
Jag började undersöka flickan, medan min kollega använde sig av ultraljud för att upptäcka eventuella inre blödningar hos de övriga patienterna. Flickan var vid medvetande men täckt av splitter, med ett stort sår i pannan, ögon igenslammade av grus och händer och ben fulla av splitter. Vi bedömde henne och skickade henne vidare till datortomograf, en avancerad röntgen.
Under tiden tog jag hand om ytterligare fyra patienter. En av dem hade kramper och en tydlig skallskada. Vi sövde honom, kopplade honom till respirator och skickade till datortomografi. Eftersom sjukhuset till största del bemannas av läkare tidigt i sin utbildning visste vi inte om någon neurokirurg fanns tillgänglig. Den läkare som bistod oss med skallskadan var allmänläkare.
Henrik Jörnvall på plats i Libanon. Foto: Läkare Utan Gränser
De två nästa patienterna var redan döda och det fanns inget vi kunde göra.
Sedan kom flickan tillbaka. Röntgen visade inga interna skador, och vi började rengöra och sy igen alla hennes sår. Hon kunde nu prata och berättade att hon hette Celine och var sju år. Precis när vi avslutat undersökningen kom hennes farmor och farfar – resten av familjen, däribland hennes lillasyster, låg fortfarande begravda under rasmassorna; den andra lillasystern hade kommit in till sjukhuset med henne. Hennes farfar var förkrossad och vågade först inte närma sig Celine, men jag signalerade att hon var stabil och att vi sytt alla sår. Då kunde han sätta sig vid båren och hålla hennes hand.
Jag blev sedan inkallad till akutrummet där man just sövt en man med omfattande ansiktsskador. Han var kopplad till respirator, och det enda som stack ut ur bandagen var andningstuben. Jag undersökte honom med ultraljud för att säkerställa att lungorna var intakta; inga skador syntes och han syresatte sig bra. Även han skickades på datortomografi som uteslöt andra skador. Senare hjälpte jag honom vidare till operation.
Därefter kom en äldre kvinna in - också hon avliden, men utan synliga skador. Jag misstänker att en underliggande sjukdom låg bakom. Även vanliga medicinska tillstånd finns och måste hanteras, även i de mest fruktansvärda krigssituationer.
En mobil klinik i Saida i Libanon.
Därefter kom en äldre kvinna in - också hon avliden, men utan synliga skador. Jag misstänker att en underliggande sjukdom låg bakom. Även vanliga medicinska tillstånd finns och måste hanteras, även i de mest fruktansvärda krigssituationer.
Den splitterskadade mannen kom tillbaka från datortomografin, och inte heller han hade några andra skador än sina sår och splitter. Vi rengjorde dem och sydde ungefär tio stygn i ansikte och armar.
Jag tappade räkningen på alla patienter, och utöver dem jag tog hand om fanns säkert ytterligare 15–20 runt omkring mig. Jag hörde hela tiden Celines lillasyster skrika; i sammanhanget ett gott tecken.
Vid femtiden lugnade situationen ner sig och vi kunde lämna sjukhuset. Tio minuter efter att vi kommit hem skakades huset av en kraftig explosion. Ett elvavåningshus, cirka 200 meter bort, hade jämnats med marken. Vi fick höra att det märkts upp för rivning och troligen var tomt.
Vid sjutiden kunde vi äta. Dagens första riktiga mål, förutom två dadlar jag fått i mig. Dags att vila inför en ny dag imorgon – nu är allt tyst, förutom det ständiga surret från drönare.
