”Hon hade en citron för att desinficera saxarna”

Det är en sen kväll i slutet av juli som flera bilar märkta med Läkare Utan Gränsers symbol slutligen når sitt mål. Det är ett Nzacko tydligt märkt av våldet – förstörda byggnader täckta av vegetation, utbrända bilar och tomma affärer. Tystnaden är påtaglig.

Liksom många andra byar i Centralafrikanska republiken har Nzacko regelbundet utsatts för attacker, plundring och förstörelse det senaste årtiondet. De 15 000 invånarna har fångats i en våldscykel som påverkar deras liv på ett dramatiskt sätt.

44-åriga Rose* är väl medveten om detta. Liksom många andra invånare har hon tvingats leva med konsekvenserna av våldet.

- Våra liv vändes upp och ned 2013, minns hon. På grund av våldet tvingades vi fly och gömma oss under flera månader. Vi hade inte så mycket att äta och min dotter blev väldigt sjuk. När vi slutligen kunde återvända hem fanns det ingen mat i staden. Min dotter var undernärd. Vi tog oss till vårdcentralen, men där var det också tomt – sjuksköterskorna hade flytt till Bangassou. Min dotter dog senare den natten. Vi fick hjälp av våra grannar att begrava henne i närheten av vårt hus. 

”Vårdcentralen var övergiven igen”

Tre år senare, strax innan Rose skulle föda barn, inträffade nya strider i byn. 10 000 hem förstördes och invånarna stod inför nya prövningar.

- Eftersom jag var gravid kunde jag inte fly, och vårdcentralen var övergiven igen, berättar hon. Den enda barnmorskan som var kvar i Nzacko kom hem till mig för att hjälpa till. Hon hade bara en plastduk och citron för att desinficera saxarna. Det fanns inte ens tvål kvar. Jag födde min dotter på den där plastduken… Men vi kunde varken höra henne skrika eller gråta efter förlossningen. Hon dog fyra timmar senare och vi begravde henne bredvid hennes syster. 

Den här tragedin har förföljt familjen i många år. I januari i år tvingades de fly på nytt när stridigheter återigen blossade upp. 

- Vi gömde oss i skogen i fyra månader, säger Jean-Marie*, Roses man. Vi kämpade för att hitta mat och var alla väldigt svaga, särskilt barnen.

Liksom Jean-Marie och Rose flydde de flesta invånarna från Nzacko - och på grund av osäkerheten kunde de inte få humanitärt stöd.

Det är en svår situation som har pågått under många år.

- Förutom Läkare Utan Gränser har få organisationer funnits på plats i byn sedan 2017. Situationen är oroande med vattenburna sjukdomar och undernäring, säger Pelé Kotho-Gawe, ansvarig sjuksköterska under resan till Nzacko. Även om våra besök där tidigare var korta lyckades vi ändå ta oss dit. Men när striderna återupptogs tidigare i år blev det omöjlig.

En resa på tio timmar

När striderna äntligen slutade började Rose, Jean-Marie och resten av befolkningen gradvis att återvända till Nzacko. I juli var Läkare Utan Gränser den första humanitära organisationen som lyckades ta sig till byn för att bedöma behovet och stötta den enda befintliga vårdcentralen.

- När vi kom fram såg vi att vårdcentralen var förstörd, säger Pelé Kotho-Gawe. Apoteket var tomt och det saknades utrustning. Personalen var heller inte utbildad för att ge rätt vård till befolkningen – samtidigt var behoven enorma med malaria och undernäring. Tiden de hade tillbringat i skogen hade tagit ut sin rätt.

Det tog mer än tio timmar för Läkare Utan Gränsers team att nå sitt mål den där sena julikvällen. Eftersom det var regnperiod var vägen lerig och det var svårt att korsa floden. 

Planen är att stanna i fyra dagar för att fylla på apotekshyllorna, genomföra utbildning för hälso- och sjukvårdspersonal, träffa patienter och installera solpaneler så att vacciner kan förvaras kallt på vårdcentralen. Det hela är en kamp mot tiden. Det finns många patienter på de två dåligt utrustade avdelningarna som är i behov av en undersökning.

"Hon är i goda händer"

På en säng ligger 33-åriga Octavia Braza i färd med att föda sitt sjunde barn. Sammandragningarna hade börjat tre timmar tidigare och hon är mycket svag.

- Hon har inte ätit på hela dagen. Maten de hade hemma gav hon till de andra barnen, förklarar Sylvie Grengbo, barnmorskan på vårdcentralen.

Sylvie är samma barnmorska som hjälpte Rose att föda barn 2017. 

Att Octavia är både utmattad och undernärd kan vara livshotande för både henne och barnet. Under de senaste månaderna har det skett en markant ökning av mödradödligheten i området. Octavia har tur, vårt team har med sig glukos och värkstimulerande läkemedel. Efter att ha återfått lite kraft kan så Octavia äntligen ta sin son i famnen. Bebisen är utom fara. Liksom Octavia.

Solen går sakta ner över byn. I morgon bitti kommer personalen från Läkare Utan Gränser att återvända till Bangassou. Men de kommer tillbaka redan nästa vecka. Malaria, undernäring och luftvägsinfektioner - det finns stora vårdbehov hos befolkningen här.

1,4 miljoner människor har tvingats på flykt

När de åker tackar invånarna teamet. Då kliver en kvinna fram, med hjälp av sin syster. Hon heter Veronique och är gravid i sjunde månaden. Hon har mycket ont. Teamet undersöker henne och konstaterar snabbt - de måste ta med henne till Bangassou för vidare vård. 

Väl framme på sjukhuset, som Läkare Utan Gränser har stöttat sedan 2014, tar Pelé Kotho-Gawe henne till akuten.

- Vi kommer att hålla henne under observation i några dagar, säger han. Om smärtan fortsätter kommer hon att föda barn här. I hennes tillstånd var det inte ett alternativ att stanna i Nzacko. Jag är lugn. Här är hon i goda händer.

Enligt FN är mer än hälften av befolkningen i Centralafrikanska republiken i behov av humanitärt stöd och nästan 1,4 miljoner människor har tvingats på flykt. Insatsen i landet är en av våra största. Våra team erbjuder allmän sjukvård såväl som akutsjukvård, kirurgi, mödravård, stöd till överlevare av sexuellt våld samt behandling av hiv och tuberkulos.

* namnen har ändrats