”Hon var knappt vid liv”

Sjuåriga Mirlande* kommer från Cité Soleil, ett av de oroligaste kvarteren i Haitis huvudstad Port-au-Prince. Hon tittar på oss med stora ögon när hon vaknar upp på sjukhuset. De visar rädsla.

Vi befinner oss på Tabarre sjukhus som Läkare Utan Gränser driver i huvudstaden. Mirlande har körts hit i all hast, knappt vid liv, bak på en lastbil.

Hennes familj berättar att hon var på väg hem från skolan med sin pappa när hon träffades av kulor i båda benen.

Det var i det ögonblicket som världen kollapsade för både Mirlande och hennes familj.

Du leker inte på gatorna i Cité Soleil. Du besöker inte vänner, du går inte på promenader. Du går bara ut om du måste, för att gå till jobbet, till skolan eller till sjukhuset. Men du tar stora risker när du gör det, och du måste bestämma vilka risker dina barn ska ta. Inte ens utegångsförbudet kommer att rädda dig.

För det finns många risker. Vid sidan av faran med förlupna kulor finns det också till exempel bränder. Det är ett farligt spel som används av medlemmar i beväpnade gäng för att skrämma och urskillningslöst straffa män, kvinnor och barn.

Vårt sjukhus erbjuder specialistvård för trauma- och brännskador, men trots detta är skadorna ofta alltför omfattande och många dör av sina skador. För människor som överlever svåra brännskador är det extremt svårt att komma in i samhället igen.

Haiti är en nation med en rik politisk och kulturell historia. Det var det första självständiga landet lett av svarta i modern tid. Men haitierna har genomlevt decennier av politisk instabilitet, våld och ihållande fattigdom, och idag känner många människor till Haiti som ett land i kris.

Landet är ett av de mest tätbefolkade och fattigaste på västra halvklotet. Privat sjukvård är utom räckhåll för de flesta. Människor i de fattigaste områdena kämpar för att tillgodose grundläggande behov som mat, rent vatten och tak över huvudet.

För invånare i utsatta stadsdelar som Martissant, Cité Soleil, Carrefour och Croix-des-Bouquets har våld blivit ett folkhälsoproblem som allvarligt påverkar deras tillgång till sjukvård. Hela stadsdelar är avspärrade av bränder och barrikader som förhindrar fordon, till och med ambulanser, att ta sig fram.

När våldet sprider sig till fler områden i huvudstaden tvingas människor att ta långa omvägar för att nå andra stadsdelar i Port-au-Prince.

Återkommande sammandrabbningar mellan beväpnade gäng har tvingat tusentals människor att fly från sina hem. Ibland är detta tillfälligt, ​​människor tar sin tillflykt till vänner och släktingar och väntar på att våldet ska lätta. Men för andra är det mer permanent. Om de har råd kommer de att hitta andra boenden någon annanstans, annars hamnar de i läger där levnadsvillkoren är extremt dåliga.

Mina kollegor berättar att många haitier drömmer om att lämna landet.

Detta våld skulle ha krävt Mirlandes liv idag om hon inte hade förts till operationssalen under sin fars oroliga, kärleksfulla blick.

Storkalibriga skjutvapen är ofta skoningslösa. De är effektiva, lätta att använda och kulorna exploderar i kroppen. Att få ut varje fragment ur kroppen kan vara en ansträngande uppgift för det kirurgiska teamet.

Mirlande har tur - hon överlevde.

Så småningom flyttas hon från intensivvårdsavdelningen och in på en vårdavdelning. Men hon är rädd för att inte kunna gå igen. Kanske är hon också orolig för att återvända hem, där hon inte längre känner sig trygg. Så det är först när hon efter några dagar på sjukhuset sätter ner fötterna på golvet och trevande tar sina första steg, som hon ger oss sitt första leende.

Hon tittar upp, förvirrad och lite förvånad och söker sin pappas varma blick när hon sakta går längs korridoren.

När jag tittar på henne kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om vårt sjukhus inte hade funnits här? Vart skulle Mirlande ha förts? Tabarre är den enda vårdinrättningen i området som kan erbjuda den omfattande vården som Mirlande behövde. Och på en plats som Port-au-Prince, där våldet härjar, kan ett sjukhus betyda skillnaden mellan liv och död.

* Namnet är ändrat.