Barthélemy är en flykting från Burundi som arbetar för Läkare Utan Gränser i Nduta-lägret, nordvästra Tanzania, där vi är den enda vårdgivaren för 75 000 flyktingar. För att nå säkerhet gjorde Barthélemy en extraordinär resa där han tvingades lämna sin familj och sitt hem bakom sig.
När jag tänker tillbaka på min hemstad minns jag varma dagar, cykeln som rullar fram på den solbrända asfalten vid den gyllene stranden längs sjön Tanganyika, där flodhästar kikar upp från ytan och barn leker i vattnet i solnedgången.
Jag minns de ljusa kläderna som mina vänner bar när de samlats vid den blå-vita kyrkan och ekot av pastorns röst från den solbelysta predikstolen. Jag minns den dagen jag tog examen från universitetet - min flickväns stolta ansikte, skrattgroparna i hennes kinder, och jag minns att jag var glad.
Men det är smärtsamt för mig att tänka tillbaka på den dagen jag lämnade allt 2015. Dagarna innan var fyllda av skott och explosioner, och de sorgliga minnena lämnar mig aldrig. Saker och ting i mitt land förändrades. En kväll bröt två beväpnade män sig in i mitt hem och tvingade mig ner på magen och hotade att skjuta mig, samtidigt som de stal mina ägodelar. Efter det fastnade den bittra smaken av rädsla i min hals och illamåendet försvann aldrig. Samtidigt fortsatte våldet runt mitt hem varje dag.
Jag visste att jag var tvungen att åka, även om jag inte ville överge mitt arbete, min familj, min kyrka och mitt hem. När jag kysste min flickvän adjö kände jag varma och våta tårar på hennes ögonfransar.
’Jag vet inte vart jag ska, men jag kommer att skriva till dig när jag kommer dit’, lovade jag henne.
Jag tog min cykel, en ryggsäck med lite kläder, min bibel, en mobiltelefon och cirka 80 dollar i fickan. Jag cyklade i timmar, gömde mig bakom byggnader och träd när jag hörde skott. Jag åkte genom livliga städer där striderna klämtade som kyrkklockor varje timme. Jag cyklade genom den friska, klara luften på bergstopparna och hissnande slingriga byvägar kantade med eukalyptusträd.
Efter fem dagars cykling och övernattningar i byar passerade jag den tanzaniska gränsen. Mina kläder var genomblöta och mitt ansikte var märkt av trötthet. Det var här mitt liv som flykting började...
Till en början bodde jag med cirka 20 män i en stort rum i ett transitboende för flyktingar nära gränsen. Vi sov på mattor på det hårda lergolvet och åt majs utspädd med vatten eftersom det inte fanns tillräckligt med mat. Jag sjöng för dem, och tillsammans bad vi att vi skulle få tak över huvudet, vatten och säkerhet. Efter en vecka flyttades jag av FN till Nyarugusu-lägret, hem åt cirka 150 000 flyktingar från Burundi och Kongo-Kinshasa.
När jag kom till lägret föll regnet oavbrutet och allt jag kunde se var ett hav av lera och vita presenningar. Jag delade tält med sex andra män, vi sov på en matta på det hårda golvet, fullt påklädda, genomfrusna. Regnet läckte in genom presenningen och snart var det löss överallt - i mitt hår, i mina kläder och i sängkläderna.
Jag var ensam till en början, men de andra männen runt mig gav mig energi. Vi samlade ved och satt runt lågorna på kvällen, lagade gröt och delade historier om våra hemorter och familjer. Jag insåg att jag inte var ensam och att många av mina bröder här hade lidit mycket mer än jag. Vi hade varandra och vi höll ihop - inte som flyktingar, utan som människor.
Efter två och en halv månad flyttades jag till ett annat flyktingläger som heter Nduta, i nordvästra Tanzania. Jag gick från att sova under en presenning till ett tält och så småningom byggde jag mitt eget hem av trä och lera. Tillsammans med medlemmarna i den lokala kristna församlingen byggde vi också en ny kyrka i lägret.
Jag fick snart ett jobb med Läkare Utan Gränser. Här arbetar jag med läkare, sjuksköterskor och ingenjörer från hela världen, inklusive tanzanier, och jag känner en stor känsla av tillhörighet. Vi är de enda som ger sjukvård i lägret och vi ger livräddande behandling för malaria, mässling, diabetes och dussintals andra livshotande problem som människor i lägret har.
I juni 2016 lämnade min flickvän Burundi för att påbörja samma resa och vi återförenades äntligen i Nduta-flyktingläger. Efter att ha varit ifrån varandra under ett år gifte vi oss i kyrkan i lägret, och idag har vi en son som heter GoodLuck Tena.
Jag har levt som flykting i Tanzania i fem år och allt jag ber om är: ’snälla, döm oss inte bara för att vi är flyktingar. Vi är inte elaka eller onda, vi är människor precis som du, vi lever och känner, med rädslor och drömmar som vilken människa som helst. Det som hände oss kan hända alla på jorden. Ingen väljer att vara en flykting.’
Jag hoppas att jag en dag kommer att kunna återvända till mitt hemland, till en säker plats. Jag saknar min kyrka och vår färgstarka församling och jag saknar min familj. En dag kommer jag att bygga mitt eget hem på den mark jag äger där, och jag kommer återigen att jag cykla längs strandkanten vid sjön Tanganyika vid solnedgången, med min son och hustru bredvid mig.
