Byggingenjören Rifad Saberg har arbetat i Mosul, Irak, där Läkare Utan Gränser har byggt upp flera nya kliniker. Här berättar han om den optimism han mötte bland lokalbefolkningen som bygger upp sin stad efter kriget mot den så kallade Islamiska staten (IS).
De flesta av mina kollegor var irakier som hade levt under IS styre. De berättade hur livet blev svårare för varje dag, hur de saknade pengar till mat, hur många av dem varit nära döden – flera gånger. En man berättade för mig att han bara var sekunder ifrån att bli avrättad för att ha rökt en cigarett. Av ren tur hade befälhavaren som beslutade om hans liv vaknat på rätt sida, och han valde att skona fångarna som redan stod på knä inför avrättningen. Medan mannen berättade om hur han gripits, tillfångatagits och utfrågats skrattade han. Han blev allvarlig igen när han minde hur nära han hade varit att dö, men sedan skämtade han igen och tackade Gud för att allt är bra nu.
Såna här historier fick jag höra från många människor och ofta skrattade de medan de berättade. För mig var det overkligt men samtidigt en lättnade att se att de hade gått vidare. Även om de bär på traumatiska minnen kan de se hopp och glädje. För dem är detta en ny chans och de vill njuta av livet.
En annan man berättade om hur han och hans familj tvingades flytta varannan månad för att undkomma bomberna. Först förstördes hans eget hus och familjen flyttade in hos en bror. Sedan bombades det huset och de flytta igen, och igen. Under en hel vecka gömde de sig i en källare. De hade nästan ingen mat – allt var väldigt dyrt i Mosul under kriget. Till slut kom han över några ägg och alla var så glada.
Hela Mosul befriades inte på en dag. IS drevs ut från en stadsdel i taget. De människor som hade hus i områden som befriats tidigt gick ut på gatan och hittade en eller två familjer som de tog med sig hem. Värdfamiljerna berättade stolt om hur de tog hand om dem, gav dem sovplatser och mat, men de frågade aldrig om deras namn för de ville inte ha något tillbaka. De var bara stolta över att kunna ge en hjälpande hand till någon som behövde det. Det blev en oskriven regel att om du har något som någon annan inte har, då ska du dela med dig.
Alla bär på mörka historier men de hanterar dem på ett starkt sätt. Samtidigt finns det en rädsla för att råka i bråk med någon – risken finns att du blir anklagad för att ha arbetat för IS. Det krävs inte mycket bevis för att styrka sådana anklagelser. Om du har tur kommer du ut efter ett par månader men det kan också sluta väldigt illa.
Men de allra flesta människor här är positiva. Jag blev lite chockad av motståndskraften hos människor. De är generösa och deras livsglädje är svår att beskriva. De oroar sig inte för småsaker. Efter att ha levt under IS styre blir allt annat trivialt. De vill bara leva, ha mat på bordet och tak över huvudet, vilket de flesta nu har i Mosul. När jag tittar på Mosul idag kan jag inte gissa att det var så mycket misär för bara fyra år sedan.
De flesta privata bostäder som skadades under kriget har återbyggts men många offentliga byggnader och sjukhus ligger fortfarande i ruiner. Nästan alla Mosuls sjukhus förstördes under kriget.
Jag var ansvarig för elkonstruktionerna i tre av Läkare Utan Gränsers projekt i staden – en ny mödravårdsavdelning, ett sjukhus för att behandla infektioner och en post-operativ klinik. En tillfällig akutmottagning med operationssal i en container är fortfarande i bruk. Nu byggs en permanent klinik med två salar för avancerad ortopedisk kirurgi samt 40 isoleringsrum och fyra intensivvårdsrum.
Problemen med antibiotikaresistens är mycket stora i Mosul vilket gör att en sån klinik behövs. De patienter som kommer läggas in här har komplexa skador som kräver mycket vård. Många har fått komplikationer såsom infektioner efter tidigare operationer som gjorde under kriget.
Stadens infektionssjukhus skadades inte i striderna men det bestämdes att byggnaden skulle användas för akutvård istället. Infektionsbehandlingar flyttades till en par containrar istället. Läkare Utan Gränser såg behovet av ett riktigt sjukhus så vi byggde ett nytt som sedan donerades till de lokala sjukvårdsmyndigheterna.
Det nya sjukhuset har 48 sängar och är inriktat på förebyggande och kontroll av infektioner. Det invigdes i oktober 2019 och sjukhusledningen var väldigt tacksam. Det var en avsevärd förbättring av de mögliga containrar de hade arbetat i de senaste åren. Nu kan infektionssjukdomar behandlas på ett bra sätt i staden. Innan jag lämnade Mosul hade några fall av svininfluensa bekräftats och jag är säker på att sjukhuset kommer vara väldigt användbart nu när covid-19 sprider sig i Irak.
Jag har alltid velat jobba humanitärt och höll ett öga på Läkare Utan Gränser, en organisation med gott rykte och mycket respekt. Men jag visste inte att man kunde arbeta för dem med en icke-medicinsk yrkesprofil så jag sökte aldrig. Men det gjorde min syster. Hon jobbar med HR-frågor och uppmuntrade mig att söka. Mosul var mitt andra uppdrag och det var väldigt givande. Det blev längre än jag hade förväntat mig – sju månader istället för tre och jag hann ändå inte avsluta allt som jag hade planerat. Saker går sällan enligt plan men jag vet att kliniken kommer komma till nytta när den är klar.
Nu när coronaepidemin har orsakat problem i Irak har byggnadsarbetet nästan avbrutits.
