”Jag är uppfostrad att tänka på kollektivet”

Sjuksköterskan Rebecca Smiths humanitära ådra utvecklades tidigt, långt innan hon började arbeta för Läkare Utan Gränser. Här berättar hon om sitt arbete, om att vara kvinna och ledare och om framtidsplanerna.

Hej, Rebecca! Du kom nyligen tillbaka från Bangladesh, vad gjorde du där?

– Jag jobbade i flyktinglägret Cox’s Bazar där drygt 800 000 människor lever, framför allt flyktingar från Myanmar. I den del där jag jobbade bor runt 10 000 personer. Som medicinskt ansvarig var jag chef för ungefär 100 personer – allt från sjuksköterskor och hygienansvariga till labbtekniker och personalen i tvätten.

Hur ser behoven ut i lägret?

– Människorna som bor där har väldigt svårt att få tillgång till vård, och många har sjukdomar som astma, diabetes, högt blodtryck, leverproblem och hepatit C. Många andra organisationer har sin verksamhet längs med huvudvägen utanför lägret, men vårt sjukhus är strategiskt beläget mitt i lägret. Det är därför det kallas ”sjukhuset på kullen”.

Du har ju själv varit flykting, hur känns det att arbeta med flyktingar?

– Att vara flykting skapar ett hål inombords som man bär med sig. Man tappar sin egen identitet och ses som en belastning och en kostnad. Man måste vara stark, för det är en stor psykisk påfrestning. Men min erfarenhet gör att kan jag relatera till situationen för människorna i Cox’s Bazar. Jag vet hur viktigt det är att någon finns där och ser en som människa. Vi hade också en samtalsterapeut som fanns där för flyktingarna när de behövde lätta sitt hjärta, det var väldigt uppskattat.

Finns det någon patient som du kommer ihåg extra väl?

– Ja, det kom in en kvinna i tjugoårsåldern med ambulans. Hon hade haft blodbrist och problem med levern under en längre tid, nu hade hon dessutom misstänkt covid-19. Hennes pappa hade tagit hand om henne och hennes nio månader gamla bebis. De hade ingen annan som kunde hjälpa dem. Tyvärr avled hon senare och pappan blev själv kvar med barnet. Det berörde mig verkligen, och jag sade till honom att jag hade varit med om många liknande situationer under mina dagar som flykting. Jag sade också att om det hade varit hemma i Liberia så skulle jag gärna hjälpt till att ta hand om barnet.

Hur menar du?

– Jag kan säga att min humanitära ådra utvecklades tidigt, långt innan jag började arbeta för Läkare Utan Gränser. För mig handlar humanitärt arbete om så mycket mer än medicinska insatser. Jag är uppfostrad att tänka på kollektivet. Jag såg mina föräldrar ta hand om andra barn, både föräldralösa barn och barn som kommit från andra byar. Det är så samhället i Liberia fungerar – alla tar hand om någon. Jag växte upp med de här barnen och såg dem som mina syskon. Vi delade på mat och kläder, och mina föräldrar betalade skolavgiften för oss alla. Så för mig var det naturligt att göra samma sak när jag själv blev vuxen.

Hur många barn har du?

– Jag har fem egna barn. De är rätt stora nu, den äldsta är 32 och den yngsta 15. Sedan har jag flera andra barn som jag tagit hand om och som fortfarande ser mig som sin mamma. Två av mina döttrar är faktiskt sjuksköterskor, så jag har nog inspirerat dem. Förhoppningsvis kommer de att jobba för Läkare Utan Gränser en dag.

Hur kom du i kontakt med Läkare Utan Gränser från början?

– Det var under tiden jag levde som flykting i Elfenbenskusten. Jag hade flytt inbördeskriget i Liberia under slutet av 1990-talet och tagit mig till den lilla staden Grabo, nära gränsen. Jag började arbeta ideellt som sjuksköterska på sjukhuset i lägret, och en dag 1997 kom en läkare på besök och berättade att Läkare Utan Gränser skulle öppna ett undernäringscenter i Grabo. Tack vare honom fick jag jobb som näringsassistent där.

Hur många uppdrag har du gjort sedan dess?

– Jag har gjort tio uppdrag totalt. Mitt första uppdrag som utsänd var i Jemen 2010, sedan dess har jag även arbetat i Sydsudan, Kenya, Nigeria och ytterligare en vända i Jemen. Sedan har jag även arbetat ett flertal år för Läkare Utan Gränser hemma i Liberia. Faktiskt så startade organisationen ett vaccinationsprojekt i min hemstad Harper ungefär samtidigt som jag själv återvände till Liberia, när läget hade lugnat ned sig i landet. Då fick jag frågan om att börja jobba där. Efter några år öppnade Läkare Utan Gränser ett eget sjukhus i Liberias huvudstad Monrovia, då flyttade jag dit och började arbeta som ansvarig för den kirurgiska avdelningen på sjukhuset. Sedan dess har jag haft flera chefsjobb inom Läkare Utan Gränser.

Hur ser du på ledarrollen?

– Det viktigaste är att vara en god lyssnare och att ha tålamod. Du behöver vara beredd på utmaningar, jag har mött många under åren. I vissa länder har kvinnor väldigt lite att säga till om och det kan vara svårt att få folk att lyssna. Det finns många stereotypa föreställningar om att kvinnor inte ska leda utan stå i köket. Vi måste göra allt vi kan för att motarbeta sådana idéer och attityder. Som kvinna och ledare måste du vara väldigt stark, vi får inte bli avskräckta utan hålla ut och fortsätta. Jag vet att framtiden kommer bli bättre.

Vad vill du göra i framtiden?

– Jag vill åka på åtminstone ett utlandsuppdrag till, men vart det blir vet jag inte än. Det är behoven som styr. Men sedan tror jag att jag är klar. Då vill jag öppna mitt eget lilla apotek i Liberia. Tillgången till läkemedel är väldigt dålig i området som jag kommer från, och jag vill kunna ge något tillbaka till samhället där jag växte upp.

Den här artikeln publicerades i vår tidning Direkt nummer 2, 2022.