Hoppa till huvudinnehåll

"Jag har hört de mest fruktansvärda berättelserna"

Publicerad 6 oktober 2017
En 60-årig kvinna som flytt från Maungdaw i Rakhine, Myanmar, till Bangladesh.
Foto: Antonio Faccilongo
En 60-årig kvinna som flytt från Maungdaw i Rakhine, Myanmar, till Bangladesh.

Över en halv miljon människor som tillhör folkgruppen rohingya har hittills flytt från delstaten Rakhine i Myanmar till Bangladesh. De är traumatiserade och har förlorat allt. Kate White, som arbetar som medicinsk koordinator i Bangladesh, försöker sätta ord på de fruktansvärda berättelserna hon hör. 

"Just nu försöker hundratusentals människor som trängs längs en smal halvö hitta skydd och säkerhet. Det är ett gigantiskt slumområde - ett av de värsta du kan föreställa dig.

Det finns knappt några latriner, så människor har byggt sina egna med hjälp av plastskynken monterade på bambupålar. Men det finns ingenstans för avfallet att ta vägen förutom ut i floden. Det är samma vattendrag som man hämtar sitt dricksvatten från. Detta har alla förutsättningar för en förvandlas till en akut hälsokatastrof.

Över en halv miljon människor som tillhör folkgruppen rohingya har hittills flytt från delstaten Rakhine i Myanmar till Bangladesh.

Foto: Antonio Faccilongo.

Det är en fruktansvärd situation.

Jag kan bara föreställa mig hur oerhört hemskt det måste ha varit i deras hembyar. Om det här är det bättre alternativet, måste det andra ha varit ett helvete.

De är så traumatiserade att de inte kan kommunicera.

Jag har hört de mest fruktansvärda berättelserna från kvinnor som har förlorat sina män på vägen hit. De har gått i dagar med sina små barn, längs vägar med bilar i båda riktningarna där barn blivit påkörda och dött.

Det är en tragedi på individnivå. Multiplicera sådana berättelser med 500 000 så börjar du förstå hur fasansfull denna situation är.

Det här är unga människor som har hela livet framför sig

Just nu har vi en bebis på vår avdelning som är uttorkad och så allvarligt undernärd att vi inte är helt säkra på hur gammal hon är. En kvinna som hittade henne vid en av gränsövergångarna tog med henne till oss. Den lilla flickan har ingen familj som vi känner till. Nu får hon vård, och tack och lov blir hon bättre för varje dag, men vart ska hon ta vägen sedan?

Jag har också hört skrämmande berättelser från människor som upplevt våld längs vägen. Vissa fall av våld är så extrema att dessa människor nu har komplexa psykiska problem. Vi har patienter som inte kan uttrycka sig med ord eftersom de är så traumatiserade att de inte alls kan kommunicera med omvärlden. Det här är unga människor som har hela livet framför sig.

Hälsofarlig miljö

De främsta sjukdomarna vi ser just nu är diarrésjukdomar av olika slag, och med det kommer allvarlig uttorkning. Vi vet att när det finns många människor med både diarré och uttorkning är det ofta förknippat med hygien, vatten och sanitet.

Vi möter också fler än 100 människor per dag som söker hjälp hos oss för sårvård - och alla är inte våldsrelaterade. Människor skadar sig själva i denna osäkra miljö, och bristen på hygien innebär att deras sår blir infekterade.

För mig som sjukvårdspersonal är det svårt att behöva skriva ut och skicka tillbaka människor från det överfulla sjukhuset till den vidriga situationen utanför.

Vi måste agera snabbt

Nu måste vi ta itu de grundläggande behoven i en samordnad insats med alla andra organisationer på plats. Annars blir det svårt att hindra detta från att utvecklas till en hälsokatastrof.

Människor som som tillhör folkgruppen rohingya som flytt från delstaten Rakhine i Myanmar till Bangladesh.

Foto: Antonio Faccilongo.

Och vi måste agera snabbt. För att uppnå relativt god sanitet under den här akuta fasen behöver vi bygga 8 000 latriner – det är en latrin per 50 personer. Ju längre vi väntar, desto större är risken för ett utbrott av vattenburna sjukdomar. Vi behöver leverera två miljoner liter vatten per dag bara för att ge fem liter vatten per person och dag i ett läger. Och vi behöver enorma mängder mat för att undvika betydande undernäring.

Behoven är enorma och dessutom står vi inför stora logistiska utmaningar eftersom det inte finns några vägar, vilket innebär att allt måste tas in till fots. Du bär allt du kan på ryggen genom smala stigar i kuperad terräng, upp och ner längs hala, leriga kullar för att komma fram. Det är extremt svårt.

Optimisten i mig vill tro att det är möjligt att åtminstone få de grundläggande åtgärderna på plats för att få bukt på situationen. De människor som flytt den senaste månaden kanske aldrig kommer att ha ett ordentligt tak över huvudet. Men det är möjligt för oss att göra det bättre och säkrare än vad det är nu."

- Kate White, akut medicinsk koordinator i Bangladesh

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Genom att prenumerera på detta nyhetsbrev godkänner du Läkare Utan Gränsers integritetspolicy.

 

Bekräfta att du är en mänsklig besökare