”Jag vet att det är ett farligt uppdrag men någon måste ju göra det"

Vad gjorde du?

– Jag var logistikansvarig för våra aktiviteter i Gaza. När jag var där kunde vi bara jobba i Rafah i södra delen, på grund av säkerhetsläget. Arbetet innebär att ta hand om allt som inte är det medicinska. Till exempel byggnader, maskiner, kommunikation och säkerhet.

Vi får ju hela tiden höra att det är akut brist på i princip allting i Gaza och så svårt att få in nödhjälp. Hur hanterade ni det?

– Vi gör så gott vi kan. Vi försöker tänka utanför boxen och vara kreativa. Men samtidigt har vi varit tvungna att dra ner rejält på kvaliteten på utrustningen och på vården. Istället för att skaffa en ny generator så tar vi en gammal som vi reparerar själva. Det var lite frustrerande, jag vet att vi kan göra bättre, att vi har resurser att göra bättre, men läget tillät inte det.

Kan Läkare Utan Gränser föra in materiel i Gaza?

– Det är en komplicerad process men det är inte så att vi inte kan göra något alls. Vi lyckas få in mediciner, även om det inte är tillräckligt. Vi lyckas bedriva sjukvård, även om vi fortfarande saknar en massa saker för att nå den nivå som skulle behövas. Vi lyckas rekrytera folk. Vi gör en massa saker, bara att vi gör det på en väldigt grundläggande nivå och utan lång framförhållning.

Hur var situationen i Gaza när du var där?

– Det är en stor humanitär katastrof. 1,5 miljoner människor som är packade i en liten stad. Det är ont om rent vatten och det finns inget avloppssystem, så gatorna är fulla med avloppsvatten. När jag var där fanns det mat i Rafah men den har blivit fruktansvärt dyr så det är de som har pengar och är starka nog som kan skaffa mat. Men nu har mina kollegor berättat att det har blivit ännu svårare att få tag i något att äta.

Det är nästan svårt att föreställa sig hur det faktiskt ser ut. Kan du beskriva?

– Rafah ser ut som ett enda stort läger. Människor försöker mest bara överleva, de försöker hitta mat, vatten, kläder. Det är ju vinter där nu och eftersom det är nära kusten blåser det mycket. Många har varit på flykt ända sedan oktober. De som är lyckligt lottade har ett tält, men de flesta har gjort provisoriska tält av lite plast. Folk är desperata, jag kunde nästan känna paniken.

Märkte du också av attackerna?

– Ja, våra fönster skakade varje natt av bomber. Det är ett ständigt ljud av drönare, stridsflygplan. Helikoptrar. Stridsbåtar som skjuter. Och på morgonen ser vi konsekvenserna. Vi ser alla de skadade som söker sjukvård. Jag såg barn, kvinnor, unga män, gamlingar som blivit drabbade.

Var det något möte som berörde dig extra mycket?

– Jag vet inte, nästan varje dag fick jag höra historier om sådant som jag önskar att ingen skulle behöva uppleva. En man berättade om sitt syskonbarn. Hans familj bodde i norra Gaza när de såg israeliska styrkor och försökte fly. De ringer syskonbarnet och då hör de hur bilen han sitter i blir beskjuten. Efter en stund tar dottern upp telefonen, 6 år gammal, och säger att hon är i bilen och att hennes släktingar dött. Att hon är jätterädd. Allt det här finns inspelat. Det är inte många gånger jag känt mig så hjälplös som jag gjorde då. För en vecka sedan fick jag höra att de hittat hennes kropp.

Hur kändes det när du fick höra det?

– Man känner sig… ja, hur ska man känna sig? Det här är bara en av alla historier som jag har hört från personer jag känner. För de flesta är det ju vardag.

Har du fortfarande kontakt med kollegorna i Gaza ?

– Ja, jag försöker stötta dem även om det inte är så mycket jag kan göra härifrån. Men jag tror att det är ganska skönt för dem att se att någon utifrån bryr sig. För någon vecka sedan var det många attacker mot Rafah och en vän berättade att alla flyr i panik och hon sa till mig ”jag vill inte dö, jag vill inte dö, jag vill inte dö”. Jag försökte lugna henne och få henne att fokusera på andra saker.

Du har ju arbetat i bland annat Afghanistan, Nigeria och Jemen. Hur skiljer sig Gaza från de andra uppdragen?

– Framför allt att det inte finns någon säker plats att fly till. Alla har tappat hoppet. I andra länder där jag har jobbat levde många under usla omständigheter men de hade i alla fall möjligheten att fly undan bomber.

Hur känns det att vara tillbaka i Sverige?

– Jag har aldrig varit så tacksam över att bo i Sverige som nu. Det finns säkerhet här, allt det basala som vi behöver. Vi lever ett fantastiskt liv. Men jag har också skuldkänslor. Jag tror alla som kommer ut ur Gaza har det. Där var vi med våra kollegor, nationella kollegor – de som är ryggraden till allt. Vi jobbar sida vid sida i fyra veckor, sedan åker jag hem till mitt vanliga liv. Jag behöver inte fundera på om jag lever eller dör imorgon, om jag har mat på bordet eller inte.

Vad ska du göra nu?

– Bra fråga. Först ska jag ta en paus. Sedan får vi se vad jag hittar på.