Hur är det att arbeta i Läkare Utan Gränsers akutteam i Centralafrikanska republiken, ett land som befinner sig på bottenlistan för välstånd och där våldet ständigt ligger på lur? Hanna Broberg berättar.
Nu är jag på plats långt ute i bushen. Närmare bestämt i Alindao i regionen nedre Kotto. Här råder fältliv på riktigt kan man lugnt säga. Madrasser på golvet i tomma byggnader, latrin och endast generatordriven elektricitet.
Vi som ingår i akutteamet i Centralafrikanska republiken har kommit hit för att massdistribuera malariabehandling i förebyggande syfte – sjukdomen är en av de vanligaste dödsorsakerna i detta land, som är ett av de fattigaste i världen.
Det är inte första gången vårt akutteam arbetar i området. Tidigare kollegor har beskrivit hur de rest genom nedbrända spökstäder, vars invånare flytt ut i djungeln av rädsla för att bli attackerade. En kvinna hade berättat att det var första gången hon såg en läkare i sin by på två år.
Jag önskar att jag kunde säga att situationen hade förbättrats, men faktum är att inte mycket har hänt. Många byar är fortfarande tomma. De beväpnade grupperna styr alltjämt området, vilket gör det svårt för befolkningen att röra sig fritt för att sälja varor på marknaden eller söka vård på distriktsjukhuset i Alindao. På de få vårdcentraler som finns råder brist på utbildad personal och läkemedel.
Så därför är vi tillbaka. Insatsen den här gången är något längre än sist. Under tre månader ska vi dela ut malariabehandling och vaccinera mot sjukdomar som mässling, påssjuka och röda hund. Massdistributionen av malariabehandling gör vi för att minska antalet dödsfall som annars riskerar att skjuta i taket i samband med regnsäsongen.
Ett av världens fattigaste länder
Men det är inte alltid lätt. Olika beväpnade grupper har kontroll över olika delar av vägarna vi färdas på och vi behöver få grönt ljus innan vi kan färdas vidare. Vi lägger mycket tid på att förklara vilka vi är, de humanitära principerna och att vi inte bryr oss om något annat än befolkningen och deras behov av sjukvård.
Vissa av dessa män ser knappt ut att ha kommit ur puberteten – vid ett tillfälle ligger en av dem utslagen på en brits som en trött tonåring med AK47:an som huvudkudde och orkar knappt sträcka ut handen för att hälsa.
Likt en mamma har jag lust att säga "sätt dig upp och sträck på ryggen när det kommer gäster", men håller så klart denna tanke för mig själv. Det roar mig lite att han har på sig färgglada plastskor, typ sådana som människor med känsliga fötter har när de badar. Han ser liksom inte så tuff ut.
Läget i nedre Kotto är inte mycket annorlunda än i landet i stort. Centralafrikanska republiken är ett av de fattigaste länderna i världen; över 60 procent lever under fattigdomsgränsen och medellivslängden är strax över 50 år. Landet ligger på 188:e plats av 189 på FN:s index över mänsklig utveckling.
Läkare Utan Gränser har funnit på plats sedan 1997 och vi arbetar både i huvudstaden Bangui och på många andra håll runt om i landet. Sedan 2013 har våldet i landet periodvis eskalerat och lett till att sjukvårdssystemet, som redan innan var instabilt, inte längre kan ge befolkningen grundläggande sjukvård. Många barn och gravida har därför inte vaccinerats regelbundet.
Akutinsatser
Förutom de mer långvariga projekt som Läkare Utan Gränser driver i landet skapades detta akutteam, som jag nu arbetar för, i syfte att bevaka och svara på sjukdomsutbrott, naturkatastrofer och bistå människor som tvingats fly på grund av strider. Teamet består av sex internationella medarbetare och 17 lokalanställda.
Jag ska villigt erkänna att det inte var ett lätt gäng att komma in i. I början uppfattade jag dem som hårdkokta machomän – för de flesta i teamet är män – som inte var villiga att lyssna på nykomlingen. Under detta uppdrag koordinerade jag arbetet i akutpoolen, så inte ytterst ansvarig, men ändå, tänk dig själv att få en ny chef var fjärde eller sjätte månad som kommer med nya idéer om hur arbetet ska utföras.
Men om det är något jag har lärt mig från mina åtta uppdrag med Läkare Utan Gränser så är det att avvakta, känna in och försöka förstå dynamiken, i teamet såväl som i kontexten, innan jag föreslår eventuella förändringar. Det absolut bästa man kan göra ibland är också att låta saker vara om de funkar. Det kanske inte är så man själv hade valt att göra det, men det viktiga är ju att slutresultatet nås.
Och efter några veckor visade det sig så klart att medarbetarna i teamet inte alls var några machomän. De är lite oroliga för att de tycker att jag äter för lite och försöker så gott de kan anpassa maten så jag ska tycka att det är gott. Känns rätt obekvämt. Inte att de bryr sig, det är ju jättefint, men att jag inte kan peta i mig mer mat.
Övergivna hus
Som nämnt är levnadsförhållandena här ganska enkla. På basen i Alindao består våra "sängar" av madrasser på lastpallar och vi duschar med hink ovanför latrinhålet. Kackerlackorna ilar omkring som det var dagen innan julafton och de inte har köpt några klappar än. Ibland gör de kamikaze-utfall mot mina fötter med resultatet att de krossas och puttas ned i latrinhålet, som de för övrigt verkar älska så kanske är det en värdig begravning trots allt.
När vi är ute i byarna bor vi i tält eller i övergivna byggnader, som i Mingala där landshövdingen lånade ut sitt gamla hus. Att kalla det hus kanske är att överdriva. Det var fallfärdigt och min kollega och jag studerade misstroget väggarna i det rum vi skulle sova i och undrade om de skulle hålla, de fäste knappt i stommarna.
Denna gång delade vi en latrin på 27 personer, den låg dessutom lite avsides och även om det ju är fint att ha "badrumsutsikt" över djungeln på dagen, blev det lite kymigt när mörkret fallit. Ljuden kändes genast mycket närmare och jag kunde inte låta bli att tänka på vilket monster till djur det kunde vara. Men vad man vänjer sig...
Det kommer att gå
Under första vändan kändes allt lite jobbigt; att gå på latrinen och hoppas att ingen kommer in, att duscha med samma förhoppning, att ha folk omkring sig konstant. Jag har av någon anledning alltid tyckt att det är en högst privat angelägenhet att borsta tänderna, men helt plötsligt gick jag omkring bland 27 främlingar och borstade på helt obekymrat och sluddrade fram diverse "bonjour" med tandkrämsskum i hela munnen.
När det är dags att avsluta insatsen träffar vi landshövdingen en sista gång. Han talar länge om hur tråkigt han tycker att det är att vi ska åka därifrån. Hur svårt befolkningen har det och hur han stannar i solidaritet med dem för om han skulle lämna skulle det utbryta total anarki.
Som ett mantra upprepar han "ça va aller, ça va aller" (det kommer att gå). Jag gjorde samma sak när jag precis anlänt till landet och utmaningen inför det som komma skulle kändes enorm. Hans “ça va aller” är dock lite större än mitt. Han pratar om att stridigheterna måste upphöra så att människor kan leva i fred. Och att om vi lämnar, vem ska då komma istället? Vi förklarar att det finns andra hjälporganisationer, att vi träffat dem och att de är redo att göra insatser. Han ser på oss med ett snett leende, han tror oss inte riktigt. Vi är väl heller inte hundra procent övertygade.
På återseende
Trots att vi är väl medvetna om att behoven är stora är det ändå dags att packa ihop och åka hem. Under dessa tre månader har vi delat ut närmare 18 000 malariabehandlingar och injicerat fler än 13 000 doser vaccin, varav 10 000 i barnarmar. Vi har reparerat broar för att nå fram till byar, byggt latriner och sängar, grävt avfallshål och donerat läkemedel för att hjälpa de få vårdcentralerna.
Alla i teamet är trötta. Men när vi sätter oss i bilarna för att påbörja den två dagar långa resan tillbaka till Bangui säger vi "au revoir Basse-Kotto" – på återseende – och inte "adieu". För såvida de väpnade grupperna inte slutar att strida och landets myndigheter tar mer ansvar för sjukvården, är det inte en fråga om ifall vi kommer tillbaka, utan när.
Hälsning från Hanna
"Varmt tack till alla givare som svarade på mitt brev i januari! Det ger ork att fortsätta de dagar när det känns lite tufft, men framför allt betyder det så mycket att veta att vi gör det här tillsammans."
