Före kriget hade Charkiv en befolkning på 1,8 miljoner människor. Men de senaste veckorna har staden i det närmaste tömts på folk.
– Staden ser ganska öde ut nu, det är få människor på gatorna och de flesta butiker är stängda, säger Michel-Olivier Lacharité, ansvarig för Läkare Utan Gränsers insats i Ukraina. Det finns fortfarande några apotek och marknader öppna så att folk kan få tag på mat, men den största marknaden är stängd.
Sedan konflikten började har bombningarna varit kontinuerliga, särskilt i den norra delen av staden.
– Det sker fortfarande bombningar hela tiden, enligt ett till synes slumpmässigt mönster, säger Michel-Olivier Lacharité. Det finns sirener som varnar människor när det händer och det finns också ett varningssystem på telefonen. Sirenerna ljuder flera gånger om dagen. Det är ångestframkallande.
Tunnelbanestationen den säkraste platsen
För de 350 000 människor som, enligt lokala myndigheter, har stannat i staden är tunnelbanestationerna den säkraste platsen.
Det finns tre linjer i Charkiv och de flesta stationer är fortfarande i bruk. Under dagen vistas cirka 100 personer vid varje station, ett antal som ofta fördubblas eller tredubblas på natten.
– De flesta som bor i tunnelbanan är äldre eller sårbara, berättar Michel-Olivier Lacharité. De har varit där i mer än 40 dagar i kyla och fukt och sover i tält.
För att bistå människorna där har Läkare Utan Gränser upprättat mobila kliniker på flera stationer längs de tre tunnelbanelinjerna. Vissa patientbesök sker nattetid. Trots utegångsförbudet i staden kan teamen förflytta sig från station till station genom tunnlarna. Sedan verksamhetens början har fler än 510 patientbesök ägt rum, främst för luftvägsinfektioner och högt blodtryck, konsekvenser av levnadsförhållandena i det underjordiska systemet men också av stressen.
– Även i underjorden kan man höra vibrationerna från bombningarna på marknivå, säger Michel-Olivier Lacharité.
”Mamma, jag vill inte dö”
83-åriga Nina var bara ett litet barn under andra världskriget.
– Jag är för rädd för att lämna min stad, jag har aldrig varit utomlands. Jag älskar Charkiv för mycket, säger hon med ett sorgset leende. Parkerna, torgen... Men bomberna kommer sannolikt att förstöra allt. Jag är rädd att det inte blir något annat än ruiner kvar.
Utöver grundläggande vård ger vi även stöd för psykisk ohälsa. För de små barnen och ungdomarna som nu lever i det underjordiska systemet är den vanligaste stressfaktorn rädslan för att gå ut i det fria.
– Risken för beteende som beror på ångest ökar när krig, instabilitet och osäkerhet blir ett permanent inslag i livet. Ändå klarar barnen här den ganska extrema situationen bra för tillfället, säger Devash Naidoo, ansvarig för Läkare Utan Gränsers verksamhet gällande psykisk ohälsa.
