Livskunskap

Stödgruppsmöte. Mitt näst sista. Jag och David I, min ”hanjadzi” (lillebror), jobbade med uppskattningsvis trettio barn i 12 till 15-årsåldern och vi diskuterade jämställdhetsfrågor. Jag hade fått idén ett par veckor tidigare när jag och Prisca, en 14-årig och mycket mogen och ansvarsfull patient, satt och pratade på en träbänk.

”Wakaroora?” Ett par killar kom emot oss och frågade om hennes civilstånd.

”Adiki!” sade jag, ”Hon är alldeles för ung!”

Jag trodde att det skulle ta stopp med det, men de kom närmare, började vidröra hennes blus och gjorde kyssläten och olika tecken. Hon blev obekväm och skrattade förläget. Killarna blev inte avskräckta. När jag kom ut från kliniken stannade jag till och pratade med dem.

”Det där är inte ok” sade jag. ”Ni borde inte trakassera henne”.

Men samtidigt fick det mig att fundera. Hur mycket befogenhet att sätta sina egna gränser har dessa flickor fått?

Inför stödgruppsdagen hade vi förberett ett antal jämställdhetsfrågor. Ungdomarna kunde välja mellan att ställa sig i överens-hörnan, oense-hörnan eller varken eller-hörnan.

”Killar är smartare än tjejer.”

Nästan alla killar ställde sig i överenshörnan medan tjejerna valde i oensehörnan (vilket tyder på att tjejerna var smartare än killarna). Bara tre pojkar ställde sig i varken eller-hörnan.

”Hmm, det kanske inte var någon särskilt bra fråga”, tänkte jag för mig själv.  ”Jag har just skapat disharmoni”. Men diskussionen i sig var intressant. Tjejerna menade alltså att tjejer är duktigare i skolan, medan killarna påstod att killar klarar sig bättre på arbetsmarknaden.

”Hur kan det komma sig”? frågade jag med förhoppning om att frågan skulle problematiseras ytterligare. En av pojkarna menade att tjejer på grund av deras svaghet, lättare hamnar i prostitution eftersom de har sämre förutsättningar att hantera motstånd.

”Killar som köper sex är lika svaga” menade en kille i varken eller-gruppen.

Chipo, en väldigt skärpt och brådmogen tjej på tolv år sade att killar är värdelösa - de bara super, raggar och gör kvinnor på smällen.

”Kanske leder detta in på vår nästa fråga” sade jag. ”Vem är den viktigaste föräldern - mamma eller pappa?”

Vissa menade att pappan är viktigast eftersom han är den som betalar för skolavgiften, medan andra ansåg att mamman är viktigast då många pappor tenderar att överge sina barn.

”Varför kan vi inte bara se det som en kropp?” föreslog min hanjadzi David. ”Vi kan inte existera med bara hjärta, lika lite som vi klarar oss med bara hjärna”.

”I så fall är mamman hjärnan” sade Chipo, djärv och fräck som vanligt.

Vi avslutade övningen med ett rollspel kring sexuella trakasserier. Tjejerna fick öva på att på ett kraftfullt sätt säga nej och vi sjöng och dansade en sång kallad ”usabata” (rör mig inte) och visade samtidigt med armarna som täckte bröst, skrev, bak och mun. Det är ett väldigt starkt budskap och när vi frågade barnen vad de lärt sig av det hela, fällde många kommentarer om detta.

”Vad vill du diskutera nästa gång?” frågade David. ”Livskunskap”, sa de.

Jag är ledsen att jag kommer att vara på semester då.