04.56. Mitt mobillarm vibrerar. Jag har ställt det extra tidigt för att hinna äta frukost innan morgonbönen faller in. Jag hinner tänka på hur jobbigt det är att äta så tidigt och glömmer hur många som hade önskat att få äta något till suhor.
Jag somnar om någon timme och går till byggnaden bredvid, till Läkare Utan Gränsers kontor.
Solen skiner redan varmt och kollegorna packar det som ska med till den mobila kliniken. Idag är det min tur att vara ansvarig, så jag börjar med att se om det finns vatten i den stora bunkern och tillräckligt med plastglas. Det är nästan lika fullt som igår, då även våra patienter fastar under ramadan.
Dagen går i ett svep och i takt med att värmen ökar känner man av törsten mer. Vi har patienten som blivit våldtagen på väg till kliniken. Vi har patienten som suttit fängslad med tortyrskador. Vi har patienten som får reda på att hon är gravid. Vi har patienten som bärs in på en provisorisk bår av sina tre kamrater efter att ha brutit benet när han sprang från polisen.
Människor väntar på sin tur vid en av våra vårdcentraler. Foto: Shouqi Benarabi
Vi har barn som ler och skrattar i väntrummet. Jag ordnar en rithörna och kastar ger en fotboll till dem. Jag hör skratt från barnen och smärta från de vuxna.
I slutet av dagen ser vi samma patient som har kommit flera dagar i rad, precis innan kliniken stänger. Hon sätter sig på sanden med sitt spädbarn och vägrar lämna kliniken.
Hon uppger att hon inte har någonstans att sova och känner sig tryggast här.
Vi kan inte låta henne eller några andra patienter sova i kliniken då vi riskerar att bli av med den, att polisen gör razzia eftersom samtliga av våra patienter är flyktingar och i landet vi befinner oss i är det ett brott att vara flykting.
Under ramadan ska man ha extra tålamod, vara extra barmhärtig och förstående men i denna sits är jag inget av det. Jag känner mig maktlös.
Vi kan inte hjälpa henne. Efter mycket förklarande och argumenterande lyckas vår chaufför slutligen få henne att lämna byggnaden. Hela teamet kommer hem 30 min senare än tänkt till sina familjer och det är mitt fel.
Vi har patienter som lider av tuberkulos vilket leder till en drastisk viktnedgång. Eftersom det är slutet på veckan kommer grönsakerna och frukten snart att bli dåliga. Vi inser att några av våra patienter inte har hämtat ut maten som de ordinerats. Har de blivit gripna? Är de för sjuka?
Madina i Libyen.
Madina i Irak.
Det är märkligt att sitta i en bil och leta efter behövande att ge mat till men ännu märkligare att hitta dem så lätt. De står vid gatan och letar efter dagsjobb. Första gången jag såg dem förstod jag inte varför det stod unga män vid gatande stod där. Jag kände mig som en dum privilegierad person, men hur skulle jag veta?
När jag kommer hem är det snart dags att bryta fastan. Jag är rejält hungrig och bryter sen fastan tillsammans med våra vakter. De har som alltid med sig mängder med mat och ordnar vegetarisk mat till mig. Jag ber en bön innan jag börjar äta, må alla mina medmänniskor runt om i världen ha något att bryta fastan med, om så en dadel.
Jag tänker på våra patienter, de som riskerar att dö av undervikt, vuxna män som väger 43 kg. Jag vet att maten vi delar ut som är avsedd för en person, kommer att delas på fem. Jag undrar om patienten med brutna benet har fått gips, hur ska han springa nu?
När jag lägger mig för att sova minns jag kvinnan som vi tvingade att lämna samma dag och som inte har någonstans att sova. Medan jag ligger i en varm, bekväm säng, mätt och belåten. Våra patienter befinner sig i samma kvarter, så nära, men med så olika liv.
Jag planerar vad jag ska äta till frukost innan morgonbönen.
Har kvinnan ens lyckats bryta sin fasta i kväll?