Hoppa till huvudinnehåll

Människan tycks kapabel att vänja sig vid det mesta

Publicerad 4 augusti 2017
På väg med båt mot vårt mål - Bolomba.
På väg med båt mot vårt mål - Bolomba.
Foto: Ludvig Bolinder

Tre dagar i Bolomba och jag börjar så sakteliga vänja mig. Och är det något jag lärt mig här så är det att människan tycks kapabel att vänja sig vid det mesta.

Vi kom fram sent i lördags kväll. Jag hade slumrat till och väcktes av Melissa som sa: 'nu är vi framme'. Jag tittade runt omkring mig. Det var mörkt (och mörkt här betyder verkligen nattsvart i ordets rätta bemärkelse eftersom det i princip inte finns något ljus någonstans) men jag kunde urskilja stranden i skenet från båtens halogenlampa i fören. Det enda som skiljde denna strand från kilometer strand som vi passerat under två dagar var en pytteliten stig som skymtade bland vassen. Inga hus. Inga människor. Inget ljus.

Den som slår upp Bolomba i Google maps ser att Bolomba ligger längs en landsväg, i nordsydlig riktning. Faktum är att det är den enda vägen i hela regionen. Och faktum är att landsvägen i själva verkar är den lilla stigen, som jag såg från båten. Så otillgängligt är Bolomba.

Telefontäckning finns några timmar om dagen. Internet finns i princip inte alls.

Jag sover i ett litet tält. På en rätt obekväm skumgummimadrass. Utan kudde. Jag äter konstig mat, som till 75 procent består av olika varianter på maniok. Jag bajsar på en latrin med ett 50-tal kackerlackor som åskådare. Man vänjer sig, som sagt.

Morgonen var, som förväntat, kaotisk. 

De första dagarna har framförallt ägnats åt logistik. Lasta av 25 ton bagage längs pytteliten stig, säkra vattentillgång, bygga bås för hinkdusch, etablera lagerutrymmen för materiel och mediciner, sätta upp radiokommunikation, bygga en vårdcentral med tält, renovera en fallfärdig byggnad på det befintliga sjukhusområdet till fungerande sjukvårdsinrättning, etc, etc, etc. Och i morse, efter tre dagars slit, drog vi igång sjukvårdsverksamheten, med två vårdcentraler, två mobila kliniker och ett sjukhus. Det är rätt imponerande.

Morgonen var, som förväntat, kaotisk. Jag, doktor Mamie och Papa Adolphe började morgonen med att gå förbi lagret och plocka ihop det allra nödvändigaste för dagen. Vi fick arrangera sakerna i en patientsäng som ännu ej användes, eftersom det inte fanns ett enda bord eller en enda stol. Och så var det helt enkelt bara att börja ta hand om patienterna. 

Det var en lång första dag på jobbet. 

Vi har i princip tre olika intagningskriterier (patienter som inte uppfyller dessa måste tyvärr hänvisas till de befintliga, eller kanske snarare obefintliga, sjukvårdsinrättningarna). De flesta fall behandlas förstås polikliniskt och endast komplicerade fall kräver sjukhusvård. De tre kategorierna utgörs av:

1. Alla fall av mässling

2. Feber hos barn upp till 10 års ålder

3. Grav undernäring hos barn upp till 5 års ålder.

Det var en lång första dag på jobbet. Men jag kom därifrån med en fin känsla i kroppen. Jag har verkligen längtat efter att få komma igång på riktigt och när jag kom hem sa mina kollegor att jag hade ett stort leende på läpparna.

Nu måste jag passa på att sova en stund. Läkaren som skulle jobbat nattjour (som normalt sett jobbar på en ordinarie sjukvårdsinrättning nånstans i regionen men som Läkare Utan Gränser kontrakterat för att hjälpa till eftersom vi bara är två läkare från Läkare Utan Gränser) verkar inte ha dykt upp, så sannolikheten är stor att jag blir inringd. Eller anropad snarare, eftersom det inte finns något telefonnät. Så jag sover med komradion bredvid mig.

God natt!

Läs hela Ludvig Boliders blogg från Kongo-Kinshasa.