Människorna i skuggan av konflikten

Bilen klättrar sig upp för Libanbergen. Luften är kylig och strömmar in genom öppna fönster. Vi når krönet och börjar rulla nerför. En dimmig Bekaadal breder ut sig framför oss. Jag befinner mig i Libanon för att besöka några kliniker som Läkare Utan Gränser driver här. Deras kliniker sysslar också till viss del med kroniska sjukdomar och jag är här i några dagar för att lära mig av deras erfarenheter. Jag ska analysera patientflöden, läkemedelskonsumtion och se om vi kan undvika att göra några av de misstag de säkert gjort när de startade sina projekt.

Väntrummet är fullt. Barn springer mellan stolarna och leker medan deras föräldrar väntar. Känns bra att äntligen träffa patienter.  En man med käpp och hans fru kommer in i undersökningsrummet. Mannen är i 70-årsåldern och har diabetes typ 2 och inklämt diskbråck. I Syrien har han ätit en medicin som hjälpt honom med smärtan som strålar i hans kropp men den är dyr. Nu har han inte råd med den längre och frågar om vi kan hjälpa honom. Vi har tyvärr inte sådana avancerade läkemedel och kan inte göra så mycket för honom annat än justera hans diabetesmedicin. Det är dessa människor som faller i glömska i skuggan av konflikter. Jag tänker på hur min farmor och mormor skulle överleva en konflikt som den i Syrien. Svårt att föreställa sig och säkert lika svårt för alla barnbarn i Syrien att föreställa sig för fyra år sedan.

En glad nyhet landade i inboxen.  Det ser ut som om vi kan öppna dörrarna för de första patienterna om drygt en vecka. Äntligen!

Musiken vibrerar i min kropp. Tonerna från Wafiq Habibs sommarhit Habat al Toot dånar från taxin och blandar sig med Beiruts galna trafik. Jag trivs i den här staden. Jag är på väg till flygplatsen för att resa tillbaka till Jordanien med ovärderliga lärdomar som kommer att förbättra vårt projekt och vården för våra patienter. Beirut badar i skymningen som fort blir till mörker. Jag är fylld av glädje och motivation. Det är en fantastisk känsla.