Hoppa till huvudinnehåll

”Mina barn har inga drömmar längre”

Publicerad 17 juni 2021
52-åriga Oumaima Alhabib från östra Syrien bor i Vathy-lägret på den grekiska ön Samos.
Foto: Läkare Utan Gränser
Oumaima Alhabib från östra Syrien är en av de som bor i Vathy-lägret.

I Vathy-lägret på den grekiska ön Samos bor 4 300 människor. Bland råttor och smuts försöker de överleva så gott de kan – allt medan hoppet om en trygg och värdig framtid i Europa bleknar allt mer. 

En av invånarna i lägret är 52-åriga Oumaima Alhabib från östra Syrien. Vi mötte henne i slutet av förra året för att prata om flykten från Syrien, situationen i lägret men också om den ovissa framtiden.

Hur länge har du varit här på Samos? 

– Vi kom hit den 30 oktober 2019. Sedan dess har vi väntat. 

På vad?

– På att någonting ska hända. På att vi ska få sjukvård. Vi är alla sjuka, både jag och min man och våra barn. Och så väntar vi på att få komma till ett annat ställe där livet inte är så hemskt som här.

På vilket sätt är det hemskt? 

– Det är fruktansvärt. Fullt av råttor, även inne i tältet. Det är smutsigt och går inte att hålla rent. Det finns inte heller tillräckligt att äta. Allt detta gör att vi mår väldigt dåligt psykiskt. 

Vad har ni för andra medicinska problem? 

– Min man lider av högt blodtryck och problem med hjärtat. Jag har astma och gynekologiska besvär. Den enda hjälp vi får är av Läkare Utan Gränser. 

Finns det ingen annan sjukvård i lägret? 

– Jo, det finns ett par läkare men jag vill inte gå till dem eftersom jag är rädd att de ska sätta mig i karantän. När man lever som vi gör är det nästan omöjligt att skydda sig mot att bli smittad av coronaviruset. Men villkoren för de som placeras i karantän är fruktansvärda. Jag föredrar att vara kvar i mitt tält med råttor och ormar, men där jag åtminstone inte tvingas bo tillsammans med en massa andra människor som är sjuka. 

Du nämnde att dina barn inte mår bra. Kan du berätta lite mer? 

– Vi har tre barn som fortfarande är i livet, de är 11, 14 och 18 år. Maten är så dålig att de har fått blodbrist. Min elvaåring har en del problem, ibland pratar han om att han vill dö. Han är orolig och rädd. Ibland ser han andra som är våldsamma och då vill han också vara det. En gång försökte han kasta sig i havet. Ibland säger han att han vill tillbaka till Syrien, att allt var bättre där och att han vill bo i vårt hus igen. För några dagar sedan lutade han sig mot väggen här i tältet och frågade när han skulle få luta sig mot en riktig vägg nästa gång. 

Vad kan ni göra för att stötta era barn? 

– De har inga drömmar längre. Men jag försöker motivera dem och säger att vi måste fortsätta hoppas, att förr eller senare kommer vi ha ett eget hus igen, de kommer att gå i skolan och få en bra utbildning. De kommer att kunna titta på tv, spela spel. De kommer att kunna göra vad de vill. Någon gång kommer det att bli så. 

En kvinna i ett tält i Vathy-lägret på den grekiska ön Samos.
Foto: Läkare Utan Gränser
Villkoren i Vathy-lägret är bedrövliga och tillgången till sjukvård är ytterst begränsad.

Ni är från Dayr az-Zawr i östra Syrien. Vad var det som fick er att ge er av förra året? 

– Det var kriget. Vårt hus bombades och vår dotter dödades, mitt framför våra ögon. 

Till följd av bombattacken? 

– Ja, när vårt hus bombades befann hon sig inne i huset. Hon var 19 år och var gift och hade en nyfödd bebis på en månad. Hennes man dödades också i attacken. Deras barn var en bit bort och klarade sig. Nu bor barnet med sin farmor i Syrien. 

Det måste ha varit fruktansvärt att uppleva detta? 

– Ja, jag fick ett sammanbrott och det var då vi bestämde oss för att lämna Syrien. Vårt hus var förstört och vår dotter och svärson döda. Vi var tvungna att åka därifrån. 

Berätta om resan. Hur tog ni er till Samos? 

– Vi försökte tre gånger innan vi till slut lyckades komma hit. Det tog tre månader. Från Syrien tog vi oss över gränsen till Turkiet men där blev vi arresterade. Tre gånger hände samma sak. Vi blev tagna av turkisk polis, satta i fängelse i några dagar eller en vecka. Sedan körde de oss till gränsen mot Syrien och släppte av oss där. Tredje gången fick vi skriva under ett papper om att vi skulle stanna i Syrien och inte försöka fly igen. De varnade oss att konsekvenserna skulle bli allvarliga annars. 

Men ändå försökte ni på nytt? 

– Ja, vi var ju tvungna, vi hade ingenting kvar i Syrien och det var krig. Innan allt det här började levde vi ett så bra liv, vi var lärare på grundskolan både jag och min man och undervisade i musik, arabiska och matematik. Till slut lyckades vi i alla fall komma ombord på en båt till Samos. Det var en liten båt och vi var runt 50 personer på den. Vi hade ingen aning om ifall vi skulle klara oss över till andra sidan. Jag var fruktansvärt rädd och blev alldeles yr. 

Hur lång tid tog båtresan? 

– Tolv timmar. Smugglarna tog en omväg för att vi inte skulle bli upptäckta av den turkiska kustbevakningen. 

Fick ni med er några ägodelar? 

– Ja, våra id-kort och vår familjebok. Det är en bok där allting om vår släkt finns nedtecknat, om alla förfäder och så. Allting annat som vi hade med oss, telefoner, kläder, mediciner och så vidare, försvann på vägen. 

Hur då? 

– Den grekiska kustbevakningen fick syn på vår lilla båt och räddade oss över till sitt stora fartyg. Alla ägodelar som vi och de andra flyktingarna hade med oss fick vi lämna kvar i den lilla båten. Kustbevakningen band fast båten till sitt fartyg men när det satte fart mot kusten så blev vågorna så höga att allting föll i vattnet. Vi förlorade allt vi hade, förutom familjeboken och id-korten som vi tagit med oss över till fartyget. Och det gjorde alla andra också. Och nu har ni varit här på Samos i ett år. 

Vad kommer att hända framöver, tror du? Vad hoppas du på? 

– Att få komma till en säker plats där vi kan få sjukvård och börja bygga upp tillvaron igen. Våra barn är så traumatiserade. De blir rädda av allt bråk i lägret och till och med av ljudet från tåg som kör förbi. Men vad vi önskar mest av allt är ett riktigt hus att bo i, trygghet, och att barnen ska få utbildning. Det är allt.
***

Villkoren är bedrövliga i Vathy-lägret. Tillgången till sjukvård är ytterst begränsad och maten som serveras är ofta oätlig, ibland möglig. Läkare Utan Gränser finns på plats i lägret och bistår personer med psykisk ohälsa, gravida kvinnor och personer som utsatts för sexuellt våld.

Den här artikeln publicerades i vår tidning Direkt #4, 2020.

En operationssal där en patient förbereds för operation.

Svåra tider, enkelt val

Krig, kriser och katastrofer avlöser varandra. Det kan kännas överväldigande. Men mitt i allt det svåra finns något enkelt: valet att agera. Tillsammans med dig ger vi sjukvård och humanitärt stöd till dem som behöver det mest.
Bli månadsgivare