Minnesstund på Medelhavet

År senare så vill jag fortfarande inte tänka på det. Definitivt inte skriva om det. Tre barn, spädbarn egentligen, döda framför mig. Deras föräldrar döda intill.

Det har nu gått tre år sen jag befann mig på Läkare Utan Gränsers sök- och räddningsfartyg på Medelhavet. Att läka och finna frid kring det vi såg och upplevde har tagit tid.

Men när mitt liv i Kanada nu återgått till en förutsägbar rytm så börjar minnena komma tillbaka som blixtar från klar himmel. De pockar på min uppmärksamhet.

Att bearbeta en patients död, trots att det inte alltid är lätt, brukar inte vara så här svårt. Det finns förmildrande tankar och fraser för att hantera situationen:

"De var gamla och hade haft ett bra liv." 

"Vi gjorde allt vi kunde."

"Nu slipper de i alla fall lida."

Vi i sjukvården förlitar oss på de här fraserna för att hålla oss mentalt starka. Men hur övertygar man sig själv när inga fraser stämmer?

Deras kroppar var de minsta vi såg den dagen. Deras liv blev korta. Deras tid i Libyen kännetecknades av rädsla och förlust. Deras föräldrar måste ha plågats att gå ombord på en fullsatt gummibåt utan livvästar, utan någon verklig chans att nå Europa eller att bli räddade.

De måste ha varit livrädda. Utmattade av den gassande solen, uttorkade efter att vattnet tagit slut. Bensin som bränner deras hud. Jag finner det svårt att tänka på det lilla hopp de måste ha känt när de såg vår räddningsbåt i horisonten.

Men sedan ramlade någon i vattnet och destabiliserade båten och kollektivt kaos utbröt. Den slitna gummibåten började gå sönder och kvinnorna och barnen som satt i mitten, samt de som satt på kanten var de första offren.

Det är omöjligt att pussla ihop exakt hur ödet blev för många av de som drunknade.

Vad som slog mig när barnens livlösa kroppar togs ombord var att de var knubbiga. De hade varit vid god hälsa, fyllda av potential tills de drunknade, bara sekunder innan vi nådde dem.

De hade inte en chans.

Det finns inga betryggande fraser här, inga tröstande ord.

Jag har tryckt undan ett specifikt minne. Jag tillåter sällan mina tankar skapa en hel bild av det. När jag gör det ser jag situationen ovanifrån, som om det inte riktigt var jag som upplevde det. Jag försöker att inte komma för nära.

Jag kan definitivt inte tänka på den kalla huden, de små fingrarna, de blöta kläderna, lukten av bensin... blåsorna från det frätande bränslet. Jag kan inte hantera blåsorna.

Jag finner tröst i att alla som har arbetar för Läkare Utan Gränser måste ha de här "kommer inte på fråga", "no-go zoner" i sina tankar, eller hur? Det här är normalt... eller hur?

Men sanningen är att jag insåg att det var dags att bearbeta minnet. Det kom tillbaka till mig hela tiden, när jag satt på bussen eller var på en idyllisk vandring.

Minnet är lika starkt som när jag var på båten. Sorg manifesteras i mitt bröst så att jag inte kan andas. Pulsen ökar. . En klump i halsen så stor att jag är tvungen att bita mig i kinden för att hålla den nere. Min röst svarar svagt "jag är ok" till en kollega, som självklart vet att jag inte är det. De är inte heller ok, hur skulle de kunna vara det? Mitt hjärta slår hårt när jag försiktigt rengör barnkropparna samtidigt som jag tyst mässar: "Jag är ledsen. Jag älskar er. Jag är ledsen".

Jag lär mig skapa plats för minnena och vilken plats de ska ha i mitt normala, väldigt privilegierade liv. Men det finns vissa saker jag inte kan försonas med.

Inget jag gör kan kompensera, eller förändra den oerhörda orättvisan att det här hände. Det blev ingen minnesstund för de tre små barnen som dog 80 år för unga några hundra kilometer från säkerhet. Det fanns inget sätt att förklara för föräldrarna hur ledsen, hur desperat ledsen jag var, eftersom föräldrarna låg i liksäckar intill dom.

Jag skäms över att erkänna att i den stunden gjorde avdomningen att jag bara ville ta mig därifrån, så långt bort från fartyget som möjligt. Och en del av mig har fortsatt vilja ta mig därifrån.

Så hur kan jag flera år senare hitta ett sätt att hedra de små liven? Hur kan jag förklara att om de hade fötts med "rätt" hudfärg eller "rätt" pass hade deras öde sett helt annorlunda ut. Hur arrogant är jag som ens tror att jag skulle lyckas med det?

Jag önskar att jag hade ett svar på den här frågan. Ett lätt svar. Ett jobbigt svar. Ett ofullständigt svar... Jag skulle acceptera vilket som helst. Men ingenting gör deras död mindre brutal, smärtsam och orättvis.

Och att acceptera det kanske är mitt enda val.

Efter månader av bearbetning börjar jag känna en kraft i vad minnena för med sig. I tårarna som rinner nedför mina kinder när jag skriver detta. I Illamåendet och yrseln som forsar över mig av sorg och ilska, så kommer samma fras upp i huvudet om och om igen:

Jag var där med dem.

Där MED dem.

Vi var där.

Men i slutändan kunde vi bara vara närvarande.

Och för första gången ser jag en ljusglimt i de mörka stunderna jag spenderade med de här barnen: jag kanske inte blev vittne till deras vackra, korta liv. Men jag blev vittne till deras död, och smärtan lever kvar inom mig.

Det är inte nog. Inte ens i närheten. Jag bedrar inte mig själv. Jag kommer inte få reda på deras namn, deras favoritspel, inte ens vart de kom från. Men jag vet att de fanns. Jag har den stora äran att känna sorg över deras död som deras livlösa föräldrar bredvid dom aldrig fick.

Smärtan är inte behaglig. Men jag skulle inte ändra på det faktum att vi fanns där, om så bara för att bevittna det faktum att de här barnen fanns och orättvisan i att de inte längre gör det. Om smärtan är priset vi måste betala för att veta och bekräfta att tusentals liv fortfarande lever och dör på Medelhavet så kommer jag ta tillvara på den. Jag kommer inte att fly från den.

Vila i frid, ni tiotusentals människor som har förlorat era liv så meningslöst i Libyen och på Medelhavet, samtidigt som europeiska ledare tittat på. Vi kommer inte glömma er och vi kommer inte vara tysta.