Hoppa till huvudinnehåll

Mitt första uppdrag - Lesbos

I Morialägret på den grekiska ön Lesbos bodde omkring 12 000 män, kvinnor och barn.
I Morialägret på den grekiska ön Lesbos bodde omkring 12 000 män, kvinnor och barn.
Foto: Anna Pantelia/Läkare Utan Gränser

Sjuksköterskan Anna Lena Eriksson är hemma igen efter sitt första uppdrag på den grekiska ön Lesbos. Här skriver hon om människorna och händelserna som gjorde starkt intryck på henne. Och om branden som förändrade allt för de som bodde i Morialägret.

Klockan tre på natten vaknar jag i mitt rum i Aten av att telefonen surrar på nattduksbordet. Det är en uppdatering från Lesbos som jag lämnade ungefär ett dygn tidigare. Mitt första uppdrag för Läkare Utan Gränser var slut och det var dags att åka hem efter sex månader. 

Texten och bilden jag ser på telefonen gör mig helt tom. Jag var redan trött och ledsen över att lämna mitt team och alla människor på ön men nyheten om att hela Morialägret står i lågor är helt overklig. Inte oväntat, men overkligt. 

Jag kommer fortfarande väl ihåg när jag åkte till Lesbos. Det var mitt första uppdrag, jag var nervös och visste inte alls vad jag skulle förvänta mig. När jag såg de första tälten från vägen fick jag tårar i ögonen. Samma sak hände varje morgon under en vecka eller så, det är konstigt hur man sedan börjar vänja sig.

"Jag fick knyta händerna längs sidorna för att inte börja gråta."

Den första månaden jobbade jag på vår klinik för barn och kvinnor. Under den tiden kände jag mig så frustrerad över att barn söker för sjukdomar och symptom som är direkt relaterade till levnadsvillkoren inne i lägret. De söker för ont i halsen, förkylningar, öroninfektioner, skabb, vattkoppor, hudinfektioner, urinvägsinfektioner, psykiska besvär, ångest, sängvätning – allt relaterat till deras situation i lägret.

Det är så trångt där inne att det också är helt omöjligt att isolera sig och skydda sig från coronaviruset. Det hjälper inte att de får höra att de ska tvätta händerna och hålla avstånd. I Moria är detta omöjligt! Dessutom är det för få toaletter och duschar. För att få mat behövde människorna stå i kö i timmar och trängas med alla andra.

Det var i Morialägret som jag för första gången på allvar förstod vad ord som trångt och överbefolkat innebär. Över hela lägret låg en skarp stank från sopor och exkrementer och när värmen kom blev det ännu värre. När vi passerade den mest tätbefolkade sektionen brände tårarna bakom ögonlocken och jag fick knyta händerna längs sidorna för att inte börja gråta. Det gick rätt in i hjärtat. Alla barnen som försöker leka, andra som bara sitter eller ligger i tälten. 

Vår barnklinik utanför Morialägret på den grekiska ön Lesbos.
Vår barnklinik utanför Morialägret på den grekiska ön Lesbos. Bilden är tagen innan lägret brann ner.
Foto: Anna Pantelia/Läkare Utan Gränser

I mitt arbete som sjuksköterska fick jag ta emot många barn med brännskador som kom till kliniken för att få sina sår omlagda. För att laga mat och värma sig måste man hetta upp vatten på öppen eld. Men barn leker och olyckor inträffar ofta. Många barn kom tillbaka varje vecka för omläggningar.

Jag minns en flicka i fyraårsåldern särskilt starkt. Hon hade brännskador på hela armen och hennes mamma kom tillbaka varje vecka för att få hjälp att lägga om flickans sår. Det gjorde ont i hjärtat, att se både den lilla flickan och hennes mamma i tårar. Efter att vi lagt om och tröstat så kom hopplöshetskänslan – vi hade ju inget annat val än att skicka tillbaka barnet in i det smutsiga, trånga, farliga lägret som verkligen inte är en plats för barn!

Under tiden jag var på Lesbos startade Läkare Utan Gränser också en isoleringsklinik där vi kunde testa för coronaviruset och, vid misstänkta eller bekräftade fall, även isolera och vårda människor. 

Kliniken var öppen dygnet runt, alla dagar i veckan. Alla arbetade skift för att kunna ta hand om patienterna. Vårt mål var att tidigt kunna upptäcka positiva fall för att kunna isolera och bromsa spridningen. Men efter bara cirka två månader tvingades vi stänga kliniken, på grund av administrativa hinder och föreskrifter som hade med stadsplaneringen att göra.

"Det måste vara en tillfällig lösning – allt annat är ovärdigt Sverige och Europa."

På tre dagar var allt borta. Allt från posters som vi laminerat själva till hela byggnaden. Kvar var bara lagerlokalen. Mycket konstig känsla, inte minst eftersom vi visste att antalet positiva fall av coronaviruset ökade på Lesbos. Än så länge hade ingen i Morialägret testats positiv, men å andra sidan blev ingen längre testad.

Efter stängningen av isoleringskliniken fick vi ta nya tag och fundera ut hur vi skulle fortsätta. För min del blev det fokus på infektionskontroll och förebyggande åtgärder. Det var en spännande och intressant tid. Vi fick fler och fler förfrågningar om utbildningar, ett första fall av corona var nu bekräftat i lägret och många ville ha hjälp att utbilda sig i hur man tar på och av skyddsutrustning och vilken utrustning som passar i vilken situation. Oron började sprida sig och inom loppet av några dagar var det fler fall bekräftade.

Sedan inträffade branden och drygt 12 000 människor förlorade sina sista ägodelar. Ett nytt läger har redan byggts upp. Men det måste vara en tillfällig lösning – allt annat är ovärdigt Sverige och Europa.

Alla mina tankar går till Lesbos, det finns inte ord.