Hoppa till huvudinnehåll

Nu är mitt uppdrag slut. Tack!

Publicerad 30 september 2015
Två välinlindade nyfödda på mödravårdskliniken i Kabul, afghanistan
Två välinlindade nyfödda på mödravårdskliniken i Kabul.

Innan man ska lämna Afghanistan får man tillbringa sista natten på landkontoret, det är också hit man först kommer för en första briefing innan man far vidare till sitt projekt. Så här sitter jag i ett rum efter min sista dag, fylld av sista-minuten-grejor: End of Mission report och Handover report, utbyten av telefonnummer och adresser, och massor med känslofyllda kramar. (Med männen lägger man högra handen över bröstet och bugar lätt).

Jag hinner inte alls med och kan inte fatta att jag säger adjö till människor jag troligen inte kommer att möta igen, människor som jag kommit så nära och hunnit med så mycket tillsammans med, på så kort tid.

Det svåraste med att säga adjö är att veta att jag lämnar vänner i sin kamp, jag kan välja, det kan inte de. Tröstar mig med att det kommer andra efter mig, vi är många som hjälps åt. Vi hjälper där vi kan. Så länge det är sant så finns det hopp.

Den starkaste känslan i mig är ett Stort Tack! Tack för ert fantastiska tålamod med mig, Tack för er kamp som gör så djupa intryck på mig, Tack för er värme och generositet.

Och Tack alla som gör det möjligt för Läkare utan Gränser att jobba vidare, ofta under till synes omöjliga villkor. Imorgon lämnar jag Kabul och tar mig till huvudkontoret i Paris för debriefing.

Tack för den här gången!