Tio år sedan attacken mot Kunduz traumasjukhus

 – Min son var så svårt skadad att jag inte trodde att han skulle överleva. Till och med hans lever var helt söndertrasad. På sjukhuset gjorde de allt de kunde för att hjälpa honom, han fick vård både dag och natt. Jag är tacksam för att det här sjukhuset finns.

Det säger Fatima, mamma till en patient vid Läkare Utan Gränsers sjukhus i juli 2025.

Natten den 3 oktober 2015 utspelade sig ett helt annat scenario, när Kunduz traumasjukhus i nordöstra Afghanistan utsattes för en intensiv bombattack av USA:s flygvapen. Huvudbyggnaden, med intensivvårdsavdelning, akutmottagning, laboratorium, röntgen, öppenvårdsmottagning och fysioterapiavdelning, besköts upprepat och med precision under mer än en timme.

När elden falnat och dammet lagt sig kunde man konstatera att 42 människor hade dödats: 24 patienter, 14 anställda och fyra anhöriga. Patienterna hade bränts till döds i sina sängar, människors huvuden och kroppsdelar hade slitits av, andra hade skjutits från luften när de sprang för att undkomma elden. Detta var och är den dödligaste attacken mot någon av våra vårdinrättningar, någonsin.

Läkaren Sayed Hamed Hashemy arbetade som kirurg i en av operationssalarna den natten. Han beskriver vad han såg när han återvände till platsen två veckor efter bombningen:

– Allt var bränt. Det var stora hål i väggarna och taket i operationssalen. Syrgastuberna och operationsbordet låg i bitar: det var som att tiden hade frusits och man kunde känna ögonblicket när alla slutade arbeta.

Eldens hetta hade fått målarfärgen på väggarna att smälta, groteskt förvridna metallbitar och spillror låg i drivor på golven och i vissa rum var taket borta. Vår medicinska verksamhet i nordöstra Afghanistan hade fått ett brutalt slut.

Vad gick förlorat?

Läkare Utan Gränsers projekt i Kunduz startade 2011 som ett sjukhus med 55 vårdplatser. Vi bistod med akut kirurgi och uppföljande vård för människor som skadats av splitter, explosioner och skjutvapen i den pågående konflikten. Tidigare hade allvarligt skadade personer tvingats göra den långa och svåra resan till Kabul eller Pakistan, eller vända sig till dyra privata kliniker. När sjukhuset hade öppnat växte snabbt antalet vårdplatser till 70 och 2015 hade det 92 patientplatser. Kunduz sjukhus var det enda specialiserade traumacentret i hela norra Afghanistan.

I september 2015 intensifierades striderna i Kunduz när talibanstyrkorna gick in och till slut tog kontroll över staden, för att sedan förlora den igen några veckor senare. Sjukhuset låg vid frontlinjen och översvämmades av skadade. Vi utökade antalet vårdplatser till 110 och sedan till 150. I slutet av månaden var det så många patienter att vård fick ges i kontorsrum och undersökningsrum och patienter fick stabiliseras på madrasser på golvet. Under hela denna tid förblev traumacentret öppet, även när kontrollen över staden växlade.  

– Vi var oerhört stolta över att kunna vårda alla – kvinnor, män, barn – oavsett etnisk tillhörighet eller politisk övertygelse, säger Esmatullah Esmat som överlevde attacken och idag arbetar som biträdande medicinsk rådgivare på det nya traumacentret i Kunduz.

Efter attacken, då sjukhuset i stort sett var förstört och inte längre fungerade, minskade tillgången till akutvård avsevärt för tusentals människor just när de behövde den som mest. Det tog mer än ett år för Läkare Utan Gränser att återuppta vår verksamhet i staden Kunduz, och ännu längre tid att återuppta traumavården. Under tiden arbetade det regionala sjukhuset i Kunduz hårt för att försöka fylla luckan.

Vad hände sedan?

Attacken skedde trots att Läkare Utan Gränser hade delat GPS-koordinaterna för sjukhuset med det amerikanska försvarsdepartementet, det afghanska inrikes- och säkerhetsdepartementet samt de amerikanska styrkorna i Kabul.  

Efter händelsen förde vi diskussioner med både amerikanska och afghanska myndigheter på alla nivåer och kom till slutsatsen att en oberoende och opartisk utredning inte kunde genomföras av de inblandade parterna. Därför bad vi IHFCC, en internationell granskningskommission för brott mot humanitär rätt, att genomföra en oberoende utredning. Men utan samtycke från de amerikanska och afghanska regeringarna kunde en sådan inte genomföras. I november 2015 publicerade vi vår egen interna granskning.

I januari 2017 beslutade vi oss för att börja bygga ett nytt traumacenter på en annan plats i staden. När tomten hade rensats från minor kunde byggandet påbörjas i slutet av 2018. Samtidigt öppnade Läkare Utan Gränser en liten öppenvårdsklinik för personer med mindre skador, som dessvärre tvingades stänga i april 2020 på grund av coronapandemin.  

När striderna intensifierades i Kunduz under 2021 väntade våra team fortfarande på att traumacentret skulle bli klart. För att kunna vårda krigsskadade sattes en tillfällig mottagning med 25 vårdplatser upp i kontorslokalerna. Till slut, i augusti 2021, kunde vi flytta alla patienter från den tillfälliga vårdmottagningen till det nya traumacentret.

Så småningom avslutades striderna och lugnet återvände till staden. I och med det började patienternas vårdbehov förändras. Istället för skottskador och bombskador fick teamet ta emot trafikolyckor, eftersom människor nu kände sig tryggare att röra sig utomhus. Dessa förändringar har fortsatt; 2023 startades ett program för hantering av antibiotikaresistens och 2025 infördes vård av brännskador.  

Kunduz traumacenter idag

Afghanistan befinner sig inte längre i krig, men landet kämpar med en mängd andra utmaningar. Det nya traumacentret i Kunduz har en akutmottagning, en intensivvårdsavdelning, slutenvårds- och öppenvårdsavdelningar, operationssalar och utrymme för fysioterapi.

Traumacentret har 79 vårdplatser och ger omfattande vård för patienter med traumaskador till följd av fall, trafikolyckor, odetonerade sprängladdningar och annat. Mellan januari och juni 2025 tog vi emot över 10 000 patienter på akutmottagningen och utförde över 3 100 kirurgiska ingrepp.  

– Kunduz är en annan stad idag jämfört med 2015, detsamma gäller de traumaskador vi ser på sjukhuset, säger Emilie Buyle, Läkare Utan Gränsers projektkoordinator i Kunduz.

– Men en sak som aldrig kommer förändras är att Läkare Utan Gränser ger vård till alla utifrån deras medicinska behov. Vi gör aldrig skillnad på patienter utifrån deras kön, etnicitet, härkomst, religiös övertygelse eller politisk tillhörighet.  

Våra kollegor som dödades då lever kvar i våra minnen: Abdul Maqsood, Abdul Salam, Mohibullah, Naseer Ahmad, Mohammad Ehsan Osmani, Lal Mohammad, Najibullah, Shafiqullah, Aminullah Bajawri, Abdul Satar Zaheer, Ziaurahman, Abdul Nasir, Zabiullah och Tahseel.