Hoppa till huvudinnehåll

Om tårar och daggdroppar

Publicerad 24 juli 2015
Daggdroppar i det torra gräset längs vägen tillbaka till vårt hus.
Foto: Thomas Silfverberg
Daggdroppar i det torra gräset längs vägen tillbaka till vårt hus.

Jag träffade henne som hastigast i fredags kväll. Nu är det söndag morgon och jag ska gå mitt första 24- timmarspass på vår intensivvårdsavdelning för de allra sjukaste barnen. 

Hon är omkring ett år gammal (ingen vet riktigt, inte hennes mamma heller) och väger bara 3 kg. När hon kommer till avdelningen på fredag eftermiddag lider hon av ordentlig vätskebrist, och trots att hon har fått behandling för det under 1,5 dygn har hon inte bättrat sig. Jag undersöker henne på morgonen och hittar många tecken på svår undervätskning. Hon är lika torr som det förtorkade landskapet utanför. Det är torkan som hennes sjukdoms moder, det är den som gör det svårt att hitta vatten och det är den som har lett till missväxt av både grödor och människor. Hon har diarréer. Det tippar henne över kanten. Hon är väldigt sjuk. Hennes ögon har sjunkit in, hon kan inte sluta ögonlocken, hennes mun är torr. Hennes kropp saknar så mycket vatten att hon inte ens har tillräckligt till att fälla sina tårar. Hon är stuporös, tillståndet innan koma.

Vi kontrollerar henne intensivt under dagen. Trots att vi ger dropp intravenöst och vätskeersättning och terapeutisk mjölk via sond till magsäcken förbättras hon inte. Blodsockermätaren visar höga värden, upp mot 28. Har hon en typ 1 diabetes? Hennes tillstånd skulle kunna förklaras av det. Jag ringer runt, och snart förstår jag att insulin (den enda behandlingen som finns) för diabetes inte finns tillgängligt någonstans på hela södra Madagaskar; och vi har det inte heller i vårt förråd. När den behandlingsmöjligheten har försvunnit sätter vi vårt hopp till att det kanske är någonting annat som gör att hon inte förbättras på vätskebehandling. Hon får syrgas. Vi ger behandling mot blodförgiftning och många andra tänkbara infektioner med de bredaste antibiotika vi har. Jag vill helst ge det intramuskulärt men det går inte eftersom hon inte är mycket mer än skinn och ben. Vi ger kortison som ibland kan hjälpa de svårast sjuka. Efter 10 timmars arbete med täta kontroller har hon bara gått upp 180 gram i vikt, hennes puls, andningsfrekvens och temperatur är stabila, men hon är fortfarande stuporös. Kvällen kommer och mörkret omsluter avdelningen.

Tre timmar senare är det natt och Vintergatan är verkligen den ljusa gata som korsar himlavalvet och som gett den sitt svenska namn. Tre timmar senare och hon är mycket sämre. Hon är nu i koma och andas oregelbundet (på det sättet som ofta varslar om att prognosen är mycket dålig). Vi ger henne mer intravenös vätska som hon klarar utan att gå in akut hjärtsvikt (gravt undernärda människors hjärtan är mycket känsliga för stora mängder vätska). Flickan kämpar sig genom natten.

Det är strömavbrott igen, och vår generator sjunger i kapp med de ylande hundarna som är nattens fotgängare. Månen är bara en tunn skära. Under nattens allra mörkaste timmar slutar hennes njurar att fungera. Hon slutar att kissa (ett tecken på svår akut njursvikt) och vikten som vi har kämpat med ökar nu snabbt när hon inte längre kan göra sig av med någon vätska.

(Egentligen är det nog här jag verkligen förstår att det är över. Att som läkare släppa taget om en patient är otroligt otillfredsställande, speciellt om patienten i fråga är ett litet barn. Att stå med sina bara händer och inte kunna göra någonting mer. När ens uppgift är att bota och lindra, och man släpper taget. Det är en känsla som fyller bröstkorgen och som jag aldrig riktigt kommer att bli sams med.)

Klockan är halv fem på morgonen. Vi kan inte ge mer vätska. Hon kommer inte att klara det här. Den lilla flickan kämpar på i ytterligare en timme och tio minuter med sin mamma och pappa tätt intill sig. Sedan, med ens, glesas hennes andetag ut. När hon bara andas fyra gånger per minut frågar sköterskan om vi ska börja hjärt- och lungräddning. Men det ska vi inte. Det tjänar ingenting till. Den lilla flickan avlider, och ett av Madagaskars barn är nu borta.

Jag konstaterar dödsfallet. Meddelar föräldrarna det officiella, men föga förvånande beskedet. Klockan är nu alldeles före sex på morgonen och salen fylls med tårar som bara en moder som precis har förlorat sitt barn kan gråta. Fadern och de andra i familjen gråter. Min lilla flicka kämpade tappert i två och ett halvt dygn. Ett barn som har dött utan att fälla en tår, för att hon inte hade några tårar kvar att fälla.

På vägen hem i bilen lånar även jag henne mina tårar, och längs hela vägen gör baobabträden och kaktusarna och varenda torrt litet grässtrå samma sak. Daggdropparna hänger glittrande som pärlband längs vår väg i dagens första solstrålar. Det är som att denna tidiga morgon har samlat alla de tårar som min lilla flicka aldrig kommer att fälla. Som om alla stjärnor jag såg längs Vintergatan i natt har fallit till marken från en molnfri himmel. En sorgekortege som kantas av tusentals droppar av ljus. Det är en vacker och värdig ceremoni. I det tysta. Till ett liv som är till ända. I en dag som är ny.