Psykiatern Juan Paris arbetar med att ge våra team i de palestinska områderna psykologiskt stöd. Här ser han tillbaka på de elva dagarna av intensiva flygattacker i Gaza och berättar om konsekvenserna av det dagliga våldet för människors psykiska hälsa.
Efter elva dagar av våldsam konflikt mellan den israeliska armén och de palestinska militanta grupperna trädde ett eldupphör i kraft den 21 maj. Våra anställda i Gaza berättar om fruktansvärda bombningar med en intensitet som de aldrig har varit med om förut. Till och med de som har varit med om tidigare krig påverkades av attackerna och förvånades över sin egen akuta rädsla. De tänkte på sina nära och kära, särskilt på sina barn.
Supportnätverk sattes snabbt upp och meddelanden delades i privata grupper på sociala medier. De utbytte foton av familjemedlemmar och berättade vad de gjorde för att hjälpa sina barn att ta sig igenom luftangreppen. De stöttade varandra. Deras samtal avslöjar mycket rädsla, särskilt för att dödas i en flygattack på natten, men också ömsesidigt stöd. Har alla mat och vatten? Har alla fått ett meddelande om säkerhet i ett visst område? Våldet påminde dem om tidigare konflikter och de återupplevde en djup känsla av orättvisa och hjälplöshet.
Genom det hela fortsatte de att arbeta, utan uppehåll. Som hjälparbetare och boende i Gaza är de dubbelt utsatta. Deras arbete påminner dem om hur svårt livet är för människorna som bor där, om fattigdomen, arbetslösheten och bristen på säkerhet.
40 procent av Gazas befolkning är under 14 år, vilket är en miljon människor. Sedan de föddes har Gaza varit blockerat av Israel och Egypten. De har genomlevt flera israeliska offensiver, protesterna under the Great March of Return och nu dessa bombräder. Även under lugnare perioder är luftanfall vanliga i Gaza. Sporadiska anfall under natten. Detta är deras verklighet.
Alla dessa traumatiska händelser har långsiktiga konsekvenser för Gazas barn och ungdomar. En bomb som faller på Gaza City förstör inte bara en byggnad. När skolor stänger på grund av striderna har barnen inte längre en säker plats där de kan mötas och leka tillsammans. Det blir en dominoeffekt. En deprimerad person har lättare att återhämta sig om man omges av människor som mår bra. I Gaza påverkas hela familjestrukturen av dessa brutala och återkommande händelser.
Enligt WHO lider 40 procent av unga gazabor av humörsvängningar, 60 -70 procent av posttraumatiskt stressyndrom och 90 procent av andra stressrelaterade tillstånd. Antalet självmord och självmordsförsök ökade stadigt 2020, men är underrapporterade på grund av stigmatiseringen kring psykisk hälsa i det palestinska samhället.
Situationen är detsamma på Västbanken, även om det är annorlunda där. Vi ger vård till barn i Nablus på norra Västbanken. De växer upp i en ockuperad stad och är medvetna om att de kan arresteras, trakasseras eller utsatta för våld
Exponering för allt detta våld kan få socioekonomiska konsekvenser. Detta innebär mer psykiska problem och högre förekomst av psykos, depression och posttraumatisk stressyndrom, men också av icke-smittsamma sjukdomar som diabetes, astma och cancer. Vi ser samma fenomen bland migranter som kommer till Europa och USA.
