En varaktig vapenvila är bara det första steget för att ta itu med de överväldigande humanitära, psykologiska och medicinska behoven i Gaza.
Meddelandet om en möjlig vapenvila på söndag ger ett nödvändigt, om än sent, andrum i det oerhörda lidandet. Men trots det välkomna beskedet är det viktigt att komma ihåg att ingenting ännu har undertecknats.
I väntan på genomförandet uppmanar Läkare Utan Gränser till att vapenvilan ska bli mer än en paus i striderna, så att människor får tid att återuppbygga sina liv, återfå sin värdighet och sörja sina döda och allt som gått förlorat.
Vapenvilan är ett första steg
Israels bombningar måste upphöra och den humanitära hjälpen omedelbart utökas och obehindrat släppas in i Gaza. Det 15 månader långa kriget har skapat enorma humanitära, medicinska och psykologiska behov och en långsiktig vapenvila är bara ett första steg i rätt riktning. Vi uppmanar alla parter att se till att hjälpen nu når människorna i Gaza.
46 000 +
palestinier har dödats. Över 11 000 saknas eller har begravts under rasmassor.
18
av Gazas 36 sjukhus är ur drift, resterande fungerar bara delvis.
1,9
miljoner människor har fördrivits i Gaza - 90 procent av befolkningen.
Här nedan berättar två medarbetare på Läkare Utan Gränser om sina känslor efter beskedet.
Vi har inte hört några firanden, sång eller dans i Gaza på mer än 400 dagar. Men i går, på kvällen, började barnen på gatorna sjunga. Jag kan inte riktigt beskriva det, jag menar, som folket har törstat efter fred så länge och att nu höra dem sjunga om att få komma hem.
Många av mina kollegor grät, fortsätter han. Även innan överenskommelsen har de gråtit och sörjt dem de förlorat sen början av kriget. Jag tror också att slutet på kriget är början på sorgearbetet för många. Framförallt när de som tvingats på flykt söderut återvänder till sina förstörda hem och ser att ingenting är som förut. Det kommer att vara mycket svårt. När rädslan upphör tar smärtan vid.
Jag har blandade känslor inför vapenvilan. Först ville jag le, skratta, sjunga. Men jag vill också gråta. Vi kommer att gråta över dem vi har förlorat, vänner, familjemedlemmar. Vi kommer att gråta över de föräldralösa barnen, änkorna och de förstörda husen. Kriget har inte bara dödat människor, det har rivit sönder själen och hoppet och lämnar efter sig ett tyst skrik av smärta.
Nyheten om vapenvila kom som en chock och våra hjärtan slutade nästan slå, av glädje. Äntligen kan vi åka hem och situationen stabiliseras. Vi kommer inte längre att höra ljudet av bomber eller köra för fort för att undvika fallande missiler. Det här är den känsla av säkerhet som vi har väntat på.
Ska vi ta oss tillbaka till fots eller i bil? Om vi tar bilen, vad ska vi ta med oss? Hur ska vi prioritera? Vi tänkte ta bilen men beslutade oss till slut för att bara ta med oss själva och gå. Låt oss få träffa vårt folk, våra släktingar, älskade och våra hem. Låt oss se hur vår
Mina barn, hon två år och han fyra månader vet inte hur ett hem ser ut. Det enda de känner till är tältet och hur det känns att bo där. De har aldrig upplevt säkerheten i ett eget hem eller känslan av att ha en egen leksak.
Min dotter sa till mig “jag lämnar dig och går till Gaza ensam. Jag vill gå till fots på egen hand och sen kan du komma efter”. Först nu vet mina barn vad Gaza är och vad det betyder att återvända hem. Jag är så glad att se dem glada.
