"Som om dessa människor inte existerar"

"När jag kom till ett flyktingläger för första gången för fyra månader sedan förväntade jag mig att få höra tragiska berättelser om våld och konflikter. Jag fick höra dem, men jag var också förvånad över att höra berättelser om vänner och relationsproblem, precis som vi alla har.

När vi började att ge rådgivning var det viktigt för människor att etablera en förtroendefull relation med oss ​​och de berättade om sina vardagliga problem. Allteftersom de öppnade upp sig, och när situationen i lägren blev värre, har historierna de berättar för oss blivit allt mer grymma.

Det är inte bara de fruktansvärda levnadsförhållandena i läger som Elliniko som långsamt bryter ner dessa människor. Det är också osäkerheten – det faktum att de inte vet var de kommer att befinna sig nästa vecka, nästa månad eller nästa år.

Några av flyktingarna har varit här i flera månader. De har förlorat all känsla av tid och en stor del av sin identitet. Trots allt arbete som organisationer gör i lägren har människor fortfarande inte fått svar på ens de grundläggande frågorna: kommer mina barn att gå i skolan? Kommer vi att bo här eller kommer vi att flytta till ett annat läger? De får ingen information. Och det påverkar deras psykiska hälsa.

Vi har mött gravida kvinnor som inte längre vill ha sitt ofödda barn

När den första glädjen över att ha nått Grekland lagt sig börjar folk att inse att de är instängda här, utan en framtid. Vi har mött gravida kvinnor som inte längre vill ha sitt ofödda barn; vi har sett en ökning av våld inom familjer och människor med självmordstankar.

Dessutom ökar spänningarna i samhällen och människor från Afghanistan säger att de känner sig som andra eller tredje klassens flyktingar. De säger att ‘Människor tror inte att det är krig i vårt land och att våra liv inte är i fara‘.

Jag bor mycket nära flyktinglägret Elliniko. Det ligger mitt i en förort och är från början en nedlagd flygplatsterminal och två övergivna arenor från de olympiska spelen 2004. Det är som en osynlig bubbla – innan jag började arbeta för Läkare Utan Gränser gick jag ofta förbi, i vetskap om att flyktingar bodde där, men jag kunde inte föreställa mig vad som hände där inne, hur de levde eller omfattningen av deras problem.

När jag berätta för mina vänner vad jag ser varje dag, blir de mycket förvånade. Det är som om dessa människor inte existerar. Men de behöver få existera och att erkännas som individer med egna identiteter och livshistorier. Deras identitet tycks ha reducerats till en enda dimension: de är flyktingar och ingenting annat. De har ett behov av att få vara en del av samhället omkring dem."

– Eleni Kotsoni, som arbetar med psykisk hälsa bland flyktingar i Grekland.