När man läser om Läkare Utan Gränser i nyheterna är det ofta i samband med naturkatastrofer eller krig, men vi ger även daglig sjukvård till befolkningen på platser som Bujumbura, Burundi. Här tar narkosläkaren Kariantti med oss in på traumacentret L’Arche de Kigobe.
Min narkoskollega Jerome är tillbaka på L’Arche så nästa vecka kommer vi definitivt vara ”back in business” igen. Med två nya inskrivna på intensivvårdsavdelningen och en full lista till operationssalen, hade vi helt klart en del att göra.
Kvällen innan hade akutläkaren skrivit in en 35-årig man för övervakning på intensiven. Han hade multipla trauma inklusive ett brutet lårben och en svår skallskada.
Hans medvetande hade förbättrats något under dagen så vi fortsatte att övervaka honom. Han var väldigt trött men vid medvetande då och då, men även då väldigt förvirrad.
Problemet var att vi hade svårt att hitta och kontakta hans släktingar.
Den nioåriga pojken med brusten mjälte hade dock börjat tillfriskna efter sin stora operation. Efter två dagar kunde vi flytta honom till en vanlig avdelning för fortsatt återhämtning. Han kommer behöva en del vaccinationer i framtiden eftersom han nu är utan mjälte. Men han överlevde och det är alltid något. Eller, det är faktiskt ganska mycket.
Något att komma ihåg under dåliga dagar.
I operationssalen pågår allt som vanligt. Våra dagar är fyllda med traumapatienter, några mindre skador, några större. På dagliga basis gör vi en hel del externa fixeringar av olika frakturer och rengör sår.
Kariantti på traumacentret i LArche de Kigobe. Foto: Läkare Utan Gränser
Men när det behöver gör vi även visceraloperationer (invärtes). Och hudtransplantationer, så klart, eftersom vi tar emot så många brännskadade.
Teamet arbetar väldigt hårt och tar jobbet på allvar, så det kändes lätt att ansluta till detta välfungerande team.
Under veckan blev det lite lugnare igen. Men vi hade fortfarande många patienter på sjukhuset. När jag tittar på det stora antalet patienter på avdelningarna, akuten och öppenvårdsmottagningen, undrar jag om vi inte redan har behandlat halva staden.
Men det kommer mer folk varje dag.
Å andra sidan är det fint att se att ett Läkare Utan Gränser-projekt kan vara något annat än att behandla skottskador, vilket har varit mina tidigare erfarenheter i fält. Att se hur utvecklad ortopedin och traumatologin redan är här, och hur personalen verkligen tar kvaliteten på vården på allvar och arbetar för bästa möjliga utkomst, värmer mitt hjärta.
Det är väl för att man inte hör så många sådana historier från denna del av världen, antar jag.
Det största problemet är ju att människor sällan har råd att betala för att få bästa möjliga vård.
Som tur är, är vården hos oss kostnadsfri.
