Status quo
Dagarna börjar redan glida ihop. 2016 har börjat ungefär på samma sätt som 2015 slutade. Det gäller både situationen i Europa i stort som här i Idomeni. Egeiska havet har tagit sina första dödsoffer 2016. Människor tar fortfarande livsfarliga vägar mot norra Europa. Och den politiska viljan att förändra detta är lika skrämmande liten på den här sidan årsskiftet.
Zoomar vi in på Idomeni vid gränsen till Makedonien så råder också status quo. Läkare Utan Gränser har fortfarande svårigheter att hjälpa människor på ett vettigt sätt. Lägret som inrättats vid gränsen hålls fortfarande stängt och läget är högst förvirrat. Men en sak har ändrats. Istället för iskallt och snöoväder så har vi spöregn och kastvindar här.
Häromkvällen när resten av det medicinska teamet hade åkt var jag kvar på bensinstationen och hjälpte till med vatten och smörgåsutdelning. Denna kväll hade de flesta av busschaufförerna gått med på att låta folk stanna inne i bussarna över natten.
Det var ganska rörigt med cirka femtio bussar fulla med folk. En man kom fram till mig och bad mig titta till hans tvåårige son som hade hög feber. Jag såg på honom att han var orolig. Frågar efter nationalitet och han säger Afghanistan. Vår tolk är superupptagen med att få in folk i rätt led för utdelningen. Jag ber mannen visa mig bussen och sonen. Fuktigt och inte direkt härliga dofter därinne. Barn och vuxna ligger och sover kors och tvärs. Trots den bisarra situationen ser det ganska fridfullt ut. Den sjuke pojken snusar också. Mina fingrar är iskalla och jag vill inte lägga dem på hans panna. Kinderna blossar och den höga febern kastar ut värmevågor. Jag ber att få komma tillbaka med tolk. Memorerar loggan på bussen och i vilken rad den står.
Stoppar termometer och Alvedon i jackfickan. Inte så mkt mer jag som sjuksköterska kan göra egentligen. Läkare finns två mil norröver så när de kommer till gränsen kan barnet undersökas på riktigt. Bara det att vi inte vet hur många timmar det kan ta innan de kommer dit.
Sedan blir allt superförvirrat. Innan vår tolk kan komma loss har en massa bussar omdirigerats och bytt plats på parkeringen. Vi hoppar runt, in och ut i bussar, jag får lite känslan av att vara i en labyrint. Frågar alla chaufförer och desperat försöker jag komma ihåg bussbolagets logga som jag var så säker på att jag memorerat. (varför skrev jag inte upp registreringsnumret?!, amatör!!)
Jag inser att vi har missat pojken, att de måste åkt vidare. Förhoppningsvis kommer de att fråga efter läkare vid gränsen. Vi återgår till det vi höll på med. Men efter en stund ropar någon. Pappan har hittats. Det var inte mycket jag kunde göra rent medicinskt, febern verkade ha gått ned, men nu kan vi i alla fall ge information om var de kan få riktig vård på ett språk de förstår.
Efter några dagar här tänker jag på att det egentligen är ett ganska normalt uppdrag. Lika roddigt och oförutsägbart som andra platser jag varit på. Ibland lyckas vi med ganska små medel göra mycket för många. Och ibland anstränger vi oss en massa för att göra något litet för någon. Som att hoppa in och ut i olika bussar med en termometer och en Alvedon i fickan i jakt på ett litet barn.
