Hälsoinformatören Zainab delar med sig av sin djupt personliga historia av sorg och av viljestyrka mitt i Jemens brutala inbördeskrig.
Jag har bott i tre hus på tre olika ställen, eftersom jag fått flytta på grund av de allt högre hyrorna. Förut bodde jag i Sala-området i Taiz, där konflikten fortfarande pågår.
Jag har arbetat för Läkare Utan Gränser i tre år nu. Mitt arbete har hjälpt mig på ett personligt plan; det har hjälpt min familj som jag stöttar ekonomiskt; och det har hjälpt de mest nödställda. Mitt arbete här är en gudagåva.
Min uppgift som hälsoinformatör är att öka medvetenheten hos gravida kvinnor och nyblivna mödrar om hygien och hälsa, om sjukdomar och hur de kan undvikas, och om Läkare Utan Gränsers arbete.
Att hitta en alldeles särskild plats
Innan kriget var mitt liv i Taiz bra och stabilt. Jag kunde studera. När min mamma dog blev livet svårare, men jag hade min pappa som stöttade mig.
Men svårigheterna växte så snart kriget bröt ut; inga löner betalades ut till de anställda och den ekonomiska situationen blev värre för de flesta jemeniter.
Så snart jag var färdig med studierna började jag leta efter ett jobb för att kunna stötta familjen genom den här svåra tiden. Jag är äldst av mina syskon och känner ett ansvar för dem.
Jag hörde talas om Läkare Utan Gränser och det här sjukhuset i Houban – namnet Läkare Utan Gränser var för mig synonymt med gravida kvinnor. Så när de sa att de behövde hälsoinformatörer så ansökte jag genast.
När jag gick in på sjukhuset den där första dagen kände jag att jag hade kommit till en alldeles särskild plats. Att få vara en del av det Läkare Utan Gränser som jag såg på tv – det betydde allt för mig.
Den dagen…
Jag hade bott i Houban sedan de stängde av vägarna, och det hade gått två år sedan jag kunde ta mig till stan för att träffa min familj eller ens skicka pengar för att hjälpa mina syskon. Min syster läste fortfarande på universitetet och min andra syster skulle snart följa hennes exempel, medan mina yngre syskon behövde omsorg och uppmärksamhet.
Den dagen för två år sedan firade jag och mina kollegor årsdagen för mödra- och barnavårdssjukhuset här i Houban. Det var en dag av ren glädje. När jag kom hem igen hade jag fått ett samtal om att min pappa hade dött i en trafikolycka.
Jag kunde inte tro att det var sant. Jag visste att min pappa var stark, han kunde klara vad som helst, och bara tanken på att han var borta var omöjlig att hantera.
Min pappas kropp förvarades i ett kylrum. När jag kom till bårhuset skrek jag frenetiskt:
”Ta ut honom – han blir kall, han kommer frysa.”
Alla trodde att jag förlorat förståndet. Men jag hade förlorat mitt stöd och min ryggrad. En känsla av hjälplöshet fyllde mig.
”Varför åkte han hemifrån? Det är stridernas fel”, tänkte jag.
Jag sjönk ner i en depression. Det tog en tid för mig att återhämta mig från traumat av hans död. Det som hjälpte mig igenom den här väldigt tuffa tiden var det enorma känslomässiga stöd som jag fick från mina kollegor och från min chef.
Desperat
Det var dags för mig att resa hem. Jag brydde mig inte om att vägarna var avstängda. Efter att jag förlorat min pappa tycktes inget längre spela någon roll. Att få träffa min familj och vara med dem var det enda jag kunde tänka på.
Till slut lyckades jag besöka mitt hem, men det var för sent.
Situationen var desperat. Död upptog allas tankar. Så jag samlade ihop mina syskon, plockade med mig en del av våra tillhörigheter, låste huset och tog med mig familjen hit för att bo hos mig.
”Inget av det här skulle ha varit möjligt”
Att vara på flykt, att förlora nära och kära, att överge mitt hem och lämna mina ägodelar och barndomsminnen bakom mig – det innebar ett hårt slag för mig.
Det som tröstar mig är att min familj nu är i säkerhet, och att jag har en anställning hos Läkare Utan Gränser.
Det här arbetet har gett mig möjlighet att finansiera min systers universitetsutbildning – hon läser till läkare. Jag har också bidragit till min andra systers utbildning – hennes plan är att bli farmaceut. Mina andra syskon går fortfarande i skolan.
Utan det här arbetet hade inget av det här varit möjligt. Det här sjukhuset har räddat många liv, mitt eget och min familjs inräknat.
Att vara familjeförsörjare och kvinna
Det har funnits så många utmaningar. Att vara ifrån min familj var hemskt – jag valde inte avståndet men jag var tvungen att stanna här för att tjäna ihop tillräckligt för att kunna stötta dem. Jag skulle aldrig lämnat dem om saker och ting hade stått väl till i vårt område.
Jag var allt som oftast spänd och ångestfylld. Varje gång jag hörde beskjutning i området ringde jag familjen direkt. Om jag inte kom fram tog de mörka tankarna över.
Jag drömde ofta mardrömmar:
”Min pappa kanske blir dödad, någon kanske kommer och hämtar min bror, mina systrar kanske blir kidnappade.”
Man fastnade i en ond spiral av tankar.
Men utmaningarna slutade inte där…
”Du är kvinna. Din plats är i hemmet…”
”Din pappa dog, så du borde återvända till byn…”
”Åk hem så stöttar vi dig ekonomiskt. Universitetet behövs inte, det finns ingen anledning att bo i stan längre…”
Detta upprepades av släktingar och bekanta. Det kan vara svårt för samhället att omfamna tanken på att en kvinna kan ta ansvaret för en hel familj. Men jag utmanade deras föreställningar: jag vägrade lyssna och jag fortsatte arbeta.
Jag lyckades bevisa för dem, och för alla andra, att jag kunde axla det här ansvaret.
Fred och stabilitet
Jag hoppas fortsätta arbeta med Läkare Utan Gränser under åren som kommer, och jag hoppas att Läkare Utan Gränser aldrig åker härifrån. Det finns så många sårbara människor som är beroende av den vård som ges här och så mycket personal som är beroende av sjukhuset för sitt levebröd.
Jag hoppas jag kan stötta mina syskon under hela deras utbildning. Jag hoppas få se dem leva i välbefinnande och säkerhet.
Fred och stabilitet är allt vi behöver.
