Vi bestämde oss för att ge oss av. Jag och barnen började vår resa till Sydsudan, det land vi ursprungligen kommer ifrån. Min man stannade kvar i Khartoum. Vi tog en buss och började röra oss från ett läger till ett annat.
När vi kom fram till Alagaya-lägret i Sudan blev barnen sjuka, de hade fått mässling. Vår bebis var den första att få feber, efter en vecka insjuknade även vår treåring och nioåring. Alla tre dog.
Jag var tvungen att begrava tre av mina barn långt hemifrån. Långt från alla de kände. Långt från vårt mål.
Vi fortsatte vår resa och anlände till Renk i norra Sydsudan. Väl framme insåg jag att min åttaårige son och min femåriga dotter var undernärda. Den långa resan, en förändrad kost och sorgen hade varit svår för oss alla. Jag har nu förlorat tre barn, två kämpar fortfarande för sina liv.
Varje dag på sjukhuset lyckas jag på något sätt hitta styrkan att ta hand om dem. Jag lagar vad jag kan tillsammans de andra mammorna som också har sina barn på sjukhuset. Vi brukar sitta under ett träd. De andra barnen leker, de klättrar i träd. Jag längtar tills mina barn är med i leken. Många familjer här kämpar för att få mat och vatten. Nästan ingen har ordentligt skydd.
Så fort våra barn har tillfrisknat kommer min man att ansluta till oss och vi kommer fortsätta vår resa, kanske till Malakal. Jag ska försöka komma i kontakt med min släkt i Sydsudan men jag är osäker på framtiden. Vi kommer behöva mycket mod och hjälp för att överleva och börja ett nytt liv i Sydsudan.
Mitt hus kommer för alltid vara halvfullt.
