”Sverige måste leda kampen mot den tysta pandemin”

I oktober 2016 antog FN:s general­församling en deklaration om hur världens regeringar skulle angripa den allt ­snabbare globala spridningen av ­resistenta infektioner som årligen skördar minst 750 000 liv. Detta var en politisk milstolpe inom global hälsa – innan dessa hade bara hiv/aids, tuber­kulos och ebola uppnått den typen av politisk uppmärksamhet på högsta globala nivå.

Deklarationen slog fast att bristen på effektiva antibiotika allvarligt hotar 1900-talets positiva utveckling med minskad sjuklighet och dödlighet i infektioner, en trend som varit en förutsättning för den sociala och ekonomiska utveckling som stora delar av världen har genomgått.

I deklarationen gjorde FN:s medlems­länder en rad utfästelser. Av störst ­betydelse var att man åtog sig att ­mobilisera tillräcklig och hållbar finansiering och infrastruktur för att nationella handlingsplaner i alla länder skulle kunna genomföras. Världens bräckliga forsknings- och utvecklingssystem för nya antibiotika, diagnostiska metoder och vacciner skulle reformeras i grunden. Dessa två funktioner är grundpelarna för att säkerställa tillgång till effektiva anti­biotika framöver – läke­medel som i sin tur är en av grundpelarna för all sjukvård och som nu i allt snabbare takt håller på att erodera.

Förhoppningarna var höga att FN-deklarationen 2016 skulle bli en tydlig vändpunkt, men det kollektiva politiska ansvaret saknas fortfarande. Minskningen av den globala användningen av antibiotika där den inte behövs har uteblivit.

Jämlik tillgång för dem som på grund av fattigdom inte har tillgång till dessa livräddande mediciner finns inte heller. Tillräckligt innovativa incitament för forskningen har inte heller skapats, trots ett stort antal rapporter med rekommendationer från olika håll. Det har gått 34 år sedan en ny klass av antibiotika upptäcktes.

En stor framgång under senare år är att nästan alla länder utvecklat en nationell handlingsplan mot anti­biotikaresistens, men bara en femtedel har kapacitet för att den ska kunna genomföras i praktiken. En fond för att stödja låg- och medelinkomst­ländernas arbete bildades 2019, men bara fyra länder har bidragit med ett samlat belopp på motsvarande blygsamma 150 miljoner kronor. När den globala fonden för aids, tuberkulos och malaria skapades 2002 fick G8-länderna ihop betydligt mer, motsvarande drygt 11 miljarder kronor.

Att frågan om antibiotikaresistens lyftes till FN-nivå 2016 skapade inte den politiska kraft som världen behövt. Ett viktigt förslag har dock genomförts – bildandet av en global ledningsgrupp mot antimikrobiell resistens, där det är glädjande att socialminister Lena Hallen­gren (S) utsetts till en av medlemmarna.

Denna grupp har nyligen publicerat en rad förslag till åtgärder som ska prioriteras i år och nästa år, bland annat att antibiotikaresistens ska inkluderas i ett nytt globalt bindande avtal om pandemiberedskap. Det kan ge antibiotikaresistensfrågan det politiska lyft som behövs för att börja den globala omställning som krävs för att säkra global hållbar tillgång till effektiva antibiotika.

Den globala ledningsgruppen ska också verka för att utvecklingen av nya antibiotika måste stärkas samtidigt som dessa viktiga läkemedel måste vara ekonomiskt överkomliga och en jämlik global tillgång måste säkras. Vi ser dessa formuleringar som starten på ett positivt paradigmskifte från ett forsknings- och utvecklingssystem som i dag främst är marknadsdrivet till ett system anpassat för att också tillgodose låginkomstländernas behov och där vi undviker ”antibiotikanationalism” – där rika länder får först, precis som vi har sett en ”vaccinnationalism” under covid-19.

Att Sverige i jämförelse med andra länder har mycket låg förekomst av antibiotikaresistens är resultatet av många års systematiskt arbete. Vi har en hög kompetens om antibiotika­resistens, dess betydelse för män­niskor, djur och miljö och om hur ­problemets konsekvenser ska begränsas.

Sverige bör låta denna kunskap bli en central del i det svenska biståndsarbetet så att låginkomstländer kan få stöd av svensk expertis i genomförandet av nationella handlingsplaner. Vi måste också påverka andra rika länder att se antibiotikaresistens som en global utvecklingsfråga.

Under Sveriges EU-ordförandeskap 2009 arrangerades en fortfarande mycket omtalad konferens om orsakerna till den bristande antibiotika­utvecklingen. Detta ledde fram till viktiga initiativ, inte minst EU:s första handlingsplan mot antibiotika­resistens.

Under det kommande ordförande­skapet i EU 2023 bör Sverige prioritera antibiotikafrågan så att ett samlat EU kan bli den globala ledningskraft som nu behövs.

Just nu pågår inom EU-kommissionen skapandet av en enhet för forskningsinsatser och hälsokrisberedskap samt en översyn av EU:s lagstiftning som rör läkemedel och läkemedelsforskning. Här bör Sverige verka för att nya incitament för att stödja utvecklingen av ny antibiotika leder till rättvis global tillgång.

Vi ser också fram mot att Sverige ­aktivt driver förslaget om inkluderingen av antibiotikaresistens i ett pandemi­avtal om världshälsoför­samlingen i november beslutar att gå vidare med etableringen av ett sådant.

Erfarenheterna av covid-19 har skapat unik förståelse av den avgörande ­betydelse som folkhälsa och fungerande hälso- och sjukvård har för hela samhället och dess utveckling. Världens regeringar reagerade snabbt på denna viruspandemi genom att göra prioriteringar, sätta mål och tillföra resurser.

På rekordtid ledde detta bland annat till diagnostiska metoder och effektiva vacciner. En liknande kraftsamling behövs för att minska de allvarliga globala konsekvenserna av den redan pågående tysta pandemin av antibiotika­resistenta bakterier.

Peter Moberger, ordförande, Läkare Utan Gränser

Otto Cars, seniorprofessor i infektionssjukdomar, React, Uppsala universitet

Helle Aagaard, biträdande chef, React, Uppsala universitet

Göran Tomson, professor i hälsosystemforskning, Karolinska institutet

Stefan Swartling Peterson, professor i systemomställning för hälsa, Karolinska institutet

Den här artikeln publicerades som en debattartikel i Dagens Nyheter 1 november, 2021.