Hoppa till huvudinnehåll

Tårar och skratt

Publicerad 29 september 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
eid-present-kabul-modravard

Jag fick en Eid-present av Aqila, en av mina kollegor på mödravårdskliniken i Kabul.

Om det var bråda dagar för en tid sedan, så var det ingenting mot vad det är nu.  Det är så mycket som behöver göras – jag hinner inte åka härifrån!!!!

Så är det ju, ju längre in i arbetet man kommer, desto mer förstår man, och desto mer ser man vad som behöver göras.  Förra månaden hade vi 1100 födslar. För 4 månader sedan var det 700.  Vi har inte kapacitet för detta, och vi räcker inte till.

Personalen är fantastisk som byter pass, jobbar över, hoppar in för varandra, de gör verkligen så gott de kan på så många vis. Och mellan varven skäller jag på dem för att de slarvar med sådant man inte får slarva med, fast jag vet att de vet bättre – det står de också ut med.

Jag känner verkligen en sådan enorm beundran för dem!

Igår när vi åkte ”hem”, och som vanligt på helt obegripligt halsbrytande vis kördes genom den täta trafiken och alla grönsaksstånd och allt det kaotiska längs vägen, så blev jag så glad – för det finns så mycket skratt här. Trots att de måste kämpa så för sin tillvaro på det allra hårdaste vis så ser jag dem så ofta le och skoja med varandra.

Det gjorde mig glad. Jag satt och log en lång stund.

Jag som hade en uppgjord plan för varje dag som återstår av mitt uppdrag, hade inte räknat med att Eid börjar imorgon – en av de större helgerna i Afghanistan. När den börjar och hur länge den varar styrs av hur månen står, därför har det inte gått att planera för den. Detta kan innebära att under fyra dagar framöver får/kan jag inte vara på sjukhuset!

Även om jag för det mesta har så mycket att göra att jag inte hinner reagera på vare sig det ena eller det andra, så blev jag liksom… lite trött.

För jag har såååå mycket jag behöver och vill hinna med att göra

En av mina kollegor som jag arbetat mycket nära under den här tiden, Aqila, den nyblivne chefen för förlossningsavdelningen, som jag berättat om här tidigare, kom och bad om en stund: ur sin ficka tog hon upp en liten sak, och så berättade hon för mig att inför Eid ger man presenter till de man tycker om, och så gav hon mig det du ser på bilden.

Då började jag gråta. Jag håller avskedet ifrån mig, men efter en minst sagt låååång och som vanligt totalintensiv dag blev det för mycket för mig. Då började Aqila också gråta. Och så höll vi på med det tills vi började skratta istället.

Den här gången kommer det bli mycket svårt att lämna.

Men innan dess ska vi ha barnmorskemöte på söndag – då kommer alla barnmorskorna, även de nyanställda – det blir bra!

Och varje stund är ändå alltid ”bara” Nu. Ju.

Relaterade nyheter

Barnmorskan Mimansa Madheden tillsammans med Aqila, som är ansvarig för fortbildning och klinisk träning på sjukhuset i Dasht-e-Barchi, Afghanistan.
Afghanistan

Den starka känslan av tacksamhet

Så lugnt och sansat som möjligt försökte vi prata med henne, för att informera om de eventuella konsekvenserna, för att förvissa oss om att hon för

På vårt sjukhus i Khost, Afghanistan, har vi i genomsnitt fler än 60 förlossningar varje dag.
Afghanistan

En riskfylld tvillingförlossning

"En dag kom en ung kvinna till oss på sjukhuset. Barnen låg på ett sätt så att de hakade i varandra. De kunde inte komma ut utan hjälp."
- Charlotta Grunewald, gynekolog i Afghanistan.

Barnmorskan Mimansa Madheden på sjukhuset där hon jobbar i Afghanistan.
Afghanistan

Som en bro med många vägar

"Jag får ofta frågan om hur en vanlig dag ser ut för mig här? Det är en fråga som är väldigt svår att svara på – för alla ”vanliga” dagar här är så ovanliga."
- Barnmorskan Mimansa Madheden, Afghanistan.

Yassin Tara och hennes dotter Asma har flytt från Myanmar till Bangladesh.
Kvinnors hälsa

Bara för att jag är kvinna

Fler kvinnor och flickor än någonsin tidigare befinner sig idag på flykt. De ställs inför många faror och hälsorisker under flykten – enbart på grund av det faktum att  de är kvinnor.