Hoppa till huvudinnehåll

Tårar och skratt

Publicerad 29 september 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
eid-present-kabul-modravard

Jag fick en Eid-present av Aqila, en av mina kollegor på mödravårdskliniken i Kabul.

Om det var bråda dagar för en tid sedan, så var det ingenting mot vad det är nu.  Det är så mycket som behöver göras – jag hinner inte åka härifrån!!!!

Så är det ju, ju längre in i arbetet man kommer, desto mer förstår man, och desto mer ser man vad som behöver göras.  Förra månaden hade vi 1100 födslar. För 4 månader sedan var det 700.  Vi har inte kapacitet för detta, och vi räcker inte till.

Personalen är fantastisk som byter pass, jobbar över, hoppar in för varandra, de gör verkligen så gott de kan på så många vis. Och mellan varven skäller jag på dem för att de slarvar med sådant man inte får slarva med, fast jag vet att de vet bättre – det står de också ut med.

Jag känner verkligen en sådan enorm beundran för dem!

Igår när vi åkte ”hem”, och som vanligt på helt obegripligt halsbrytande vis kördes genom den täta trafiken och alla grönsaksstånd och allt det kaotiska längs vägen, så blev jag så glad – för det finns så mycket skratt här. Trots att de måste kämpa så för sin tillvaro på det allra hårdaste vis så ser jag dem så ofta le och skoja med varandra.

Det gjorde mig glad. Jag satt och log en lång stund.

Jag som hade en uppgjord plan för varje dag som återstår av mitt uppdrag, hade inte räknat med att Eid börjar imorgon – en av de större helgerna i Afghanistan. När den börjar och hur länge den varar styrs av hur månen står, därför har det inte gått att planera för den. Detta kan innebära att under fyra dagar framöver får/kan jag inte vara på sjukhuset!

Även om jag för det mesta har så mycket att göra att jag inte hinner reagera på vare sig det ena eller det andra, så blev jag liksom… lite trött.

För jag har såååå mycket jag behöver och vill hinna med att göra

En av mina kollegor som jag arbetat mycket nära under den här tiden, Aqila, den nyblivne chefen för förlossningsavdelningen, som jag berättat om här tidigare, kom och bad om en stund: ur sin ficka tog hon upp en liten sak, och så berättade hon för mig att inför Eid ger man presenter till de man tycker om, och så gav hon mig det du ser på bilden.

Då började jag gråta. Jag håller avskedet ifrån mig, men efter en minst sagt låååång och som vanligt totalintensiv dag blev det för mycket för mig. Då började Aqila också gråta. Och så höll vi på med det tills vi började skratta istället.

Den här gången kommer det bli mycket svårt att lämna.

Men innan dess ska vi ha barnmorskemöte på söndag – då kommer alla barnmorskorna, även de nyanställda – det blir bra!

Och varje stund är ändå alltid ”bara” Nu. Ju.

Relaterade nyheter

Mimansa Madheden äntligen på plats i Afghanistan.
Afghanistan

Nu åker jag igen!

"Den här gången är det längtan och viljan att åka tillbaka till de jag lämnade för två år sedan, denna längtan som jag känt sedan jag reste härifrån."
- Mimansa Madheden, barnmorska i Afghanistan.

De tre pojkarna som föddes på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Stora barn, små barn, så många barn!

"Förlossningsavdelningen var full av patienter och i korridoren utanför trängdes anhöriga. Idag verkade det bli en mer genomsnittlig dag, med bara 60 - 70 förlossningar."
- Heather Gottlieb, gynekolog i Afghanistan.

I början av 2017 öppnade vi en vårdcentral i Choloma i nordvästra Honduras.
Honduras

Första upplevelsen av en mödravårdscentral

Bristen på vårdinrättningar i staden Choloma i nordvästra Honduras har lett till att många blivande mödrar drabbas av komplikationer under graviditeten. I början av året öppnade vi därför en vårdcentral som tar emot patienter dygnet runt.