Hoppa till huvudinnehåll

Tårar och skratt

Publicerad 29 september 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
eid-present-kabul-modravard

Jag fick en Eid-present av Aqila, en av mina kollegor på mödravårdskliniken i Kabul.

Om det var bråda dagar för en tid sedan, så var det ingenting mot vad det är nu.  Det är så mycket som behöver göras – jag hinner inte åka härifrån!!!!

Så är det ju, ju längre in i arbetet man kommer, desto mer förstår man, och desto mer ser man vad som behöver göras.  Förra månaden hade vi 1100 födslar. För 4 månader sedan var det 700.  Vi har inte kapacitet för detta, och vi räcker inte till.

Personalen är fantastisk som byter pass, jobbar över, hoppar in för varandra, de gör verkligen så gott de kan på så många vis. Och mellan varven skäller jag på dem för att de slarvar med sådant man inte får slarva med, fast jag vet att de vet bättre – det står de också ut med.

Jag känner verkligen en sådan enorm beundran för dem!

Igår när vi åkte ”hem”, och som vanligt på helt obegripligt halsbrytande vis kördes genom den täta trafiken och alla grönsaksstånd och allt det kaotiska längs vägen, så blev jag så glad – för det finns så mycket skratt här. Trots att de måste kämpa så för sin tillvaro på det allra hårdaste vis så ser jag dem så ofta le och skoja med varandra.

Det gjorde mig glad. Jag satt och log en lång stund.

Jag som hade en uppgjord plan för varje dag som återstår av mitt uppdrag, hade inte räknat med att Eid börjar imorgon – en av de större helgerna i Afghanistan. När den börjar och hur länge den varar styrs av hur månen står, därför har det inte gått att planera för den. Detta kan innebära att under fyra dagar framöver får/kan jag inte vara på sjukhuset!

Även om jag för det mesta har så mycket att göra att jag inte hinner reagera på vare sig det ena eller det andra, så blev jag liksom… lite trött.

För jag har såååå mycket jag behöver och vill hinna med att göra

En av mina kollegor som jag arbetat mycket nära under den här tiden, Aqila, den nyblivne chefen för förlossningsavdelningen, som jag berättat om här tidigare, kom och bad om en stund: ur sin ficka tog hon upp en liten sak, och så berättade hon för mig att inför Eid ger man presenter till de man tycker om, och så gav hon mig det du ser på bilden.

Då började jag gråta. Jag håller avskedet ifrån mig, men efter en minst sagt låååång och som vanligt totalintensiv dag blev det för mycket för mig. Då började Aqila också gråta. Och så höll vi på med det tills vi började skratta istället.

Den här gången kommer det bli mycket svårt att lämna.

Men innan dess ska vi ha barnmorskemöte på söndag – då kommer alla barnmorskorna, även de nyanställda – det blir bra!

Och varje stund är ändå alltid ”bara” Nu. Ju.

Relaterade nyheter

Sanna Sjöberg på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Att skaka hand

Varje dag på barnavdelningen försöker jag och mina doktorer jämka våra grundkunskaper, komma överens i behandlingsalternativ och tillvägagångssätt och tillsammans ge varje spädbarn en god chans. Men, milda makter, det har inte varit enkelt jämt.

En barnmorska tar hand om en nyfödd på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Det mänskliga i att andas

Nasreen sitter vid kanten på sängen och håller i den lilla, lilla hakan och masken mot ansiktet med ena handen, andningsblåsan med den andra och tittar stint på bröstkorgen. 

Administration en kväll på uteplatsen.
Afghanistan

På en pytteliten bostadsyta

I en tryckkokare som både själva arbetet och boendet i sig innebär bubblar en hel massa saker och känslor fram. Och teamet måste klara att lösa de bekymmer som finns, nära de relationer som skapas och hela tiden vara beredd på förändring.

Avdelningen för nyfödda på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Önskade barn

Efter dagens morgonrond förlöser en mor ett alldeles för tidigt litet gossebarn, på tok för liten och ung för att överleva i de förhållanden som vår neonatalvård i fält kan erbjuda, så liten att även europeisk neonatalvård skulle se utmaningar i att ge pojken en chans.