Läkare Utan Gränser till FN:s säkerhetsråd: Gazas befolkning behöver en omedelbar och varaktig vapenvila nu

Samtidigt som jag håller det här talet är 1,5 miljoner människor instängda i Rafah. Människor som med våld tvingats till den lilla landremsan i södra Gaza är de som bär bördan av Israels militära operation.  

Vi lever i rädsla för en kommande markinvasion. Det är en rädsla som bottnar i erfarenhet. För bara 48 timmar sedan satt en familj vid köksbordet i ett hus i Khan Yunis där Läkare Utan Gränsers personal och deras familjer sökt skydd. En 120 mm granat från en stridsvagn exploderade genom väggen, startade en brand och dödade två personer och skadade sex andra allvarligt. Fem av de sex skadade är kvinnor och barn.

Vi hade vidtagit alla försiktighetsåtgärder för att skydda våra 64 medarbetare och familjemedlemmar från en sådan attack, genom att informera de stridande parterna om platsen där de befann sig och tydligt markera byggnaden med en Läkare Utan Gränser-flagga.

Trots försiktighetsåtgärderna träffades vår byggnad inte bara av en granat utan också av intensiv skottlossning. Några var fast i den brinnande byggnaden medan aktivt skjutande försvårade för ambulanserna att nå fram. I dag på morgonen såg jag bilder på den katastrofala förstörelsen och jag såg videor med räddningsteam som avlägsnar förkolnade kroppar från de raserade byggnaderna.

Det här är bara alltför bekanta bilder – israeliska styrkor har attackerat våra konvojer, fängslat våra medarbetare och kört sönder våra fordon, och sjukhus har bombats och attackerats. Nu, för andra gången, har ett av de hus där vår personal inkvarterats träffats. Det här mönstret med attacker är antingen avsiktligt eller ett tecken på besinningslös inkompetens. 

Mina kollegor är rädda att de kommer att straffas i morgon för det jag säger till er i dag.  

Varje dag bevittnar vi obeskrivlig fasa.  

Som så många andra blev vi förfärade över Hamas massaker i Israel den 7 oktober, och vi är förfärade över Israels svar. Vi känner ångesten hos familjer vars nära och kära togs som gisslan den 7 oktober. Vi känner ångesten hos familjerna till de godtyckligt fängslade från Gaza och Västbanken.

Som humanitära hjälparbetare är vi bestörta över våldet mot civila.

All denna död, förstörelse och tvångsförflyttning är resultatet av militära och politiska val som uppenbart bortser från civila liv.

Dessa val hade kunnat – och kan fortfarande – se ut på ett helt annat sätt.

I 138 dagar har vi bevittnat det ofattbara lidandet bland människorna i Gaza.

I 138 dagar har vi gjort allt vi kunnat för att bistå med meningsfull humanitär hjälp.

I 138 dagar har vi sett det systematiska utplånandet av ett hälso- och sjukvårdssystem som vi har stöttat i årtionden. Vi har sett våra patienter och kollegor dödas och lemlästas.  

Den här situationen är kulmen på ett krig som Israel för mot hela befolkningen på Gazaremsan.

Ett krig med kollektiv bestraffning.

Ett krig utan regler.

Ett krig till varje pris. 

De lagar och principer som vi kollektivt är beroende av för att kunna utföra humanitärt arbete har nu urholkats så att de i det närmaste har blivit meningslösa.

Den humanitära insatsen i Gaza i dag är en illusion – en bekväm illusion som upprätthåller en berättelse om att detta krig förs i enlighet med internationella lagar.

Uppmaningar om mer humanitärt stöd har ekat i detta rum.

Men i Gaza har vi mindre och mindre för varje dag – mindre utrymme, mindre läkemedel, mindre mat, mindre vatten, mindre säkerhet.

Vi talar inte längre om en humanitär upptrappning; vi talar om hur man överlever även utan ett absolut minimum. I Gaza i dag är försöken att bistå med hjälp slumpmässiga, opportunistiska och helt otillräckliga.

Hur kan vi ge livräddande hjälp i en omgivning där distinktionen mellan civil och stridande inte beaktas?

Hur kan vi upprätthålla någon form av insats när sjukvårdspersonal är måltavlor för attacker och smutskastas för att de bistår skadade?

En attack på sjukvården är en attack på mänskligheten.

I Gaza i dag finns ingen hälso- och sjukvård värd namnet kvar. Israels militär har demonterat sjukhus efter sjukhus. Vad som återstår är så marginellt med tanke på det ohyggliga lidandet. Det är fullständigt orimligt.

Den ursäkt som ges är att medicinska inrättningar används för militära syften, ändå har vi hittills inte sett ett enda oberoende bevis för detta.

I de exceptionella omständigheter då ett sjukhus blir av med sin skyddsstatus måste en attack enligt internationell rätt följa principerna om proportionalitet och försiktighet. Istället ser vi nu hur sjukhus efter sjukhus slås ut. Hela sjukvårdssystemet är utslaget.

Sedan den 7 oktober har vi tvingats evakuera nio olika vårdinrättningar.

För en vecka sedan gjordes en räd mot Nasser-sjukhuset. Medicinsk personal tvingades ge sig av trots upprepade försäkringar om att de skulle få stanna och fortsätta vårda patienterna.

Dessa urskillningslösa attacker, liksom alla de vapenslag och ammunitionen som använts i tätbefolkade områden, har dödat tiotusentals och lemlästat ytterligare flera tusen. 

Våra patienter har fruktansvärda skador, amputationer, krossade lemmar och svåra brännsår. De behöver avancerad vård. De behöver lång och intensiv rehabilitering. Läkare kan inte behandla dessa skador på ett slagfält eller i askan efter ett förstört sjukhus. Det finns inte tillräckligt med vårdplatser, inte tillräckligt med läkemedel eller medicinsk utrustning. Kirurger har inget annat val än att genomföra amputationer utan bedövning, på barn.  

Våra kirurger har snart inga förband kvar för att förhindra att patienterna förblöder. De använder förbandet en gång, kramar ur blodet, tvättar det, steriliserar och använder det igen på nästa patient.

Den humanitära krisen i Gaza har inneburit att gravida kvinnor varit utan medicinsk vård i flera månader. Födande kvinnor kan inte ta sig till fungerande förlossningskliniker. De föder i tält och i offentliga byggnader.

Medicinska team har lagt till en ny term till sin vokabulär: WCNSF – wounded child, no surviving family (skadat barn, ingen överlevande familj).  

Barn som överlever detta krig kommer inte bara att bära synliga ärr efter traumatiska skador utan även osynliga – ärr som uppstått av upprepade tvångsförflyttningar, konstant rädsla och av att ha sett familjemedlemmar som bokstavligen slitits sönder framför deras ögon. Dessa psykologiska sår har gjort att barn inte äldre än fem år har sagt till oss att de hellre skulle vilja dö.

Riskerna för den medicinska personalen är enorma. Varje dag fattar vi beslutet att fortsätta jobba, trots riskerna. Vi är rädda. Våra team är utmattade och mer därtill. 

Detta måste upphöra. Vi, tillsammans med världen, har noga iakttagit hur detta Råd och dess medlemmar har tagit sig an konflikten i Gaza.

Möte efter möte, resolution efter resolution, har detta organ misslyckats med att hantera konflikten på ett effektivt sätt. Vi har sett medlemmar i Rådet förhandla och förhala medan civila dör.  

Vi är bestörta över hur USA använt sina befogenheter som permanent rådsmedlem för att hindra ansträngningarna att anta den mest uppenbara av alla resolutioner: den som kräver en omedelbar och varaktig vapenvila.

Tre gånger har Säkerhetsrådet haft möjlighet att rösta för den vapenvila som det finns ett så desperat behov av och tre gånger har USA lagt in sitt veto, nu senast i tisdags.  

Ett nytt amerikanskt resolutionsförslag kräver skenbart vapenvila. Detta är emellertid, i bästa fall, vilseledande. Säkerhetsrådet måste förkasta varje resolution som ytterligare försvårar humanitära insatser på marken och som istället innebär att Rådet underförstått stödjer fortsatt våld och massövergrepp i Gaza. 

Befolkningen i Gaza behöver en vapenvila, inte när det ”passar” utan nu. De behöver en varaktig vapenvila, inte en ”tillfällig period av lugn”. Allt annat än detta innebär flagrant försummelse.

Skyddet av civila i Gaza kan inte vara beroende av resolutioner från Säkerhetsrådet som innebär att humanitära insatser används för att dölja politiska mål.

Skyddet av civila, av civil infrastruktur, av vårdpersonal och vårdinrättningar, är först och främst en fråga för parterna i konflikten.

Men det är också ett kollektivt ansvar – ett ansvar som vilar på detta Råd och dess enskilda medlemmar, som undertecknare av Genèvekonventionerna.

Konsekvenserna av att kasta den internationella humanitära rätten överbord kommer att genljuda långt efter Gaza.

De kommer att leva kvar som en tyngd i vårt kollektiva samvete. Det handlar inte bara om politisk inaktivitet – det har blivit politisk medbrottslighet.

För två dagar sedan attackerades Läkare Utan Gränsers personal och deras familjer och de dog på en plats som de fått höra var säker. I dag är våra medarbetare tillbaka på jobbet, än en gång riskerar de livet för patienternas skull.

Vad är ni villiga att riskera?

Vi kräver det skydd vi har rätt till enligt internationell humanitär lag.

Vi kräver en ömsesidig vapenvila.

Vi kräver det utrymme som behövs för att förvandla illusionen av hjälp till en meningsfull humanitär insats.

Vad tänker ni göra för att detta ska bli verklighet?

Tack.