Timmarna före gryning

Det är tyst, bara syrsorna och grodorna som är i färd med att avsluta sin konsert.

Det är ingen trafik på de oupplysta gatorna i Bujumbura. Bara föraren och jag i vår Land Cruiser.

De enda andra figurerna som vandrar i mörkret är de som redan pendlar till sitt tidiga morgonskift. Och några vilda hundar.

Resten av staden sover fortfarande.

Men inte jag.

Dubbla akutoperationer

I går kväll gjorde vi två akuta laparotomier (bukoperationer) samtidigt. Båda patienterna var i chocktillstånd när de anlände till sjukhuset.

Den ena hade varit med om en motorcykelolycka och hade en sprucken mjälte. Den andra hade blivit slagen med en machete i magen och på huvudet.

Kirurgen tog bort mjälten på den första patienten, medan en annan kirurg reparerade ett hål i kammaren (en del av hjärtat) på den andra.

Alla arbetade otroligt hårt och snabbt.

Efter operationen, och några enheter blod senare, mådde båda patienterna mycket bättre och var redo att skrivas över till intensivvårdsavdelningen för ytterligare övervakning.
Intensiven började fyllas på med patienter, men vi behövde inte oroa oss för det förrän i morgon.

Post-operation

Grindarna öppnas. Alla ser trötta ut, även vakterna.
Min kropp kämpar fortfarande på gränsen mellan adrenalinkick och extrem trötthet. Den vet ännu inte vad den ska göra med sig själv.

På dagen hade det också varit mycket att göra, med andra allvarligt sjuka och skadade patienter, men nu verkar allt som ett avlägset minne från åren som gått.

Föraren och jag säger god natt till varandra. Men jag kan inte gå och lägga mig ännu.
Jag sätter mig ner på husets terrass en stund och röker en cigarett.

Timmen före gryningen

Nattens djur börjar vika för dagens djur (och människor) som ännu inte har vaknat.
Solen kommer att vara uppe om en timme och snart kommer allt att fyllas med liv och brus. Men för tillfället är allt lugnt.

Allt är vackert där jag sitter i sömnen med bara månen som ger ljus mellan molnen.

Här, någonstans långt hemifrån som nu känns konstigt mer bekant för mig än hemma i Finland.

Det känns som om jag alltid har varit här.

Tillbaka till verkligenheten

Euforin och den surrealistiska optimismen efter sömnbrist börjar kännas.

Jag säger till mig själv, ´Jag klarar av att fortsätta också dagen som kommer. Jag kommer att klara det. Bara sitt här och titta på soluppgången. ´

Lyckligtvis har jag varit här tidigare och min erfarenhet vet bättre än min kropp.

Jag försöker sova i en timme. Efter det är jag tillbaka på sjukhuset igen.

Då kommer det att finnas en värld med skadade och problem att lösa igen.