Hoppa till huvudinnehåll

Traumavård vid Tanganyikasjön

En ambulans framför ett sjukhus
L’Arche de Kigobe Trauma Center.
Foto: Evrard Ngendakumana

Från Tanganyikasjöns vackra stränder delar narkosläkaren Kariantti med sig av sina första intryck av Burundis största stad Bujumbura, där Läkare Utan Gränser driver ett traumasjukhus. Det tar inte lång tid från det han anländer tills det är dags för det första akuta ingreppet.

Det finns en riktig skatt i Afrika som inte så många människor känner till – Burundi. Gömt mellan de grönaste av dimhöljda kullar och den mytomspunna sjön Tanganyika, är det en vacker syn att se redan från planet och bara det skäl nog att besöka.

Luften är sval och det fläktar ofta skönt från sjön. Det är fullt av snälla människor, intressant kultur och väldigt cool trummusik.

Dessutom kvalificerade Burundis fotbollslag i år till de afrikanska mästerskapen för första gången på nära 50 år.

Men skatten har sina problem, även det något som inte många känner till. Under 2015 bevittnade Burundi en ökning av spänningar och våld, framför allt i landets största stad Bujumbura. Och trots att saker och ting har lugnat ned sig ordentligt sedan dess så förekommer det fortfarande politiska spänningar.

Behandling av traumaoffer

Sommaren 2015 öppnade Läkare Utan Gränser ett traumasjukhus, L’Arche de Kigobe, i Bujumbura för att ta hand om de som drabbades av det ökade våldet. Trots att antalet våldsrelaterade fall har minskat finns det fortfarande ett stort behov av ett traumacenter i staden som tillhandahåller kostnadsfri akutvård till befolkningen.

Vi har fortfarande ett stort antal av patienter som kommer in med skador från trafikolyckor, olyckor i hemmet så väl som brännskador, skottskador och andra sår orsakade av våld även om de, som tur är, är en minoritet nu förtiden.

Det är alltså detta som blir mitt uppdrag.

Ankomst till Burundi

Burundi är, på många sätt, lugnare än mina två tidigare uppdrag med Läkare Utan Gränser som var i Jemen och Centralafrikanska republiken. 

Helt ärligt så vet jag inte riktigt vad jag väntade mig. När jag anlände blev jag ännu en gång förvånad över att se min väska vänta på mig på bagagebandet efter att jag tagit mig igenom immigrationsluckan (mina väskor har inte försvunnit på något uppdrag hittills).

När jag kom till projektets koordinationskontor var den första person jag såg sittandes bakom HR-koordinatorns bord Jaques, en god vän från mitt förra uppdrag i Centralafrikanska republiken. Vilket lyckligt sammanträffande! Det kunde inte ha börjat bättre.

Första intryck

Efter några briefings vid ankomsten åkte jag dagen efter till sjukhuset. Där fann jag ett välfungerande traumasjukhus (om än intryckt i något små byggnader) som drevs av en väldigt kompetent och trevlig grupp nationell och internationell personal bestående av sjuksköterskor, kirurger, läkare, ortopeder, narkosläkare, psykologer och fysioterapeuter.

Veckan när jag hade min överlämning var rätt lugn, vilket var bra eftersom den andra internationella narkosläkaren var i Bryssel på en utbildning. Men, i samma stund som min föregångare Morten gav sig av, började saker och ting ta fart.

Akutoperation

På lördagsmorgonen tog vi emot en nioårig pojke som hade blivit påkörd av en bil. Han hade blödningar i magen och jag kallades in till sjukhuset för en akut operation. Redan innan narkosen var han i chock med takykardi (hjärtklappning) och lågt blodtryck. 

Han hade över en halv liter blod i magen och hans mjälte hade gått sönder så kirurgen tog bort den.

Som tur var hade vi blod till pojken i vår blodbank, som han fick under operationen. Medan jag såg på hur han blev allt stabilare blev jag återigen påmind om hur snabba kirurgerna här verkligen är.

Jag förundrades över den kompetens som alla i teamet visade upp.

När operationen var klar, flyttade vi pojken till intensivvårdsavdelningen för ytterligare övervakning.

Parlez-vous français? 

Så nu behöver jag bara ta hand om patienterna och se till att jag sköter mig till dess att min kollega kommer tillbaka och vi då är två internationella narkosläkare igen.

Nämnde jag att även det här uppdraget är på franska? Och nej, jag talar fortfarande inte så bra. 

Som tur är, är alla så trevliga.