När jag sitter i tältet och pratar med en åttaårig flicka blir vi plötsligt avbrutna. Barnmorskan ber mig komma genast – det är akut. Jag frågar vad som hänt. Hon ser mig allvarligt i ögonen.
– Jag vet inte. Jag tror kanske hon dör, säger hon.
En ung kvinna, bara 20 år gammal, har kommit in med häst och vagn tillsammans med sin mamma. Hon födde sitt barn hemma, alldeles för tidigt, kanske i sjätte månaden. Barnet visade först livstecken, men dog kort därefter.
Kvinnan började blöda kraftigt. Hennes mamma hade tagit ett tyg och försökt stoppa blodet som forsade ut från slidan.
När vi kommer fram har kvinnan slutat andas. Hennes hjärta slår inte längre. Pupillerna är vidgade och tomma. Hon har redan dött. Mamman sjunker ner på knä bredvid sin dotter och jämrar sig.
I Tchad föder uppskattningsvis tre av fyra kvinnor utan assistans av utbildad personal. Mödradödligheten är bland de högsta i världen.
Tre livsöden jag inte kan glömma
Gynekologen Pernilla Åberg har varit på uppdrag i Adré i östra Tchad. Där är mödradödligheten bland de högsta i världen och de svåra livsödena många. Här delar Pernilla tre av dem som berört och stannat kvar hos henne.
Aisha
Aisha är 36 år och söker vård fyra veckor efter att ha fött sitt sjätte barn. Hon kommer från Sudan och bor med sin familj i ett flyktingläger en bit norrut. Tillsammans med sin man tar hon också hand om två föräldralösa barn.
Nu söker hon vård eftersom hennes mage har blivit kraftigt förstorad. Den värker och hon mår illa konstant. Vid första anblick ser hon ut att fortfarande vara höggravid i nionde månaden... När vi gör ultraljud visar det sig att hon har ascites – stora mängder vätska i buken. Hennes lever är skrumpen och proverna visar att hon har kronisk hepatit B. Sannolikt har hon burit på infektionen länge, kanske sedan födseln.
Jag tappar försiktigt ut en del av vätskan för att lindra trycket och smärtan. Under natten försämras hon plötsligt och kräks stora mängder blod. Vi saknar möjlighet till gastroskopi och kan därför varken fastställa blödningskällan eller behandla den direkt. Vi får förlita oss på de resurser vi har – och på tur.
Efter en vecka har hennes tillstånd stabiliserats och hon flyttas till medicinavdelningen. Ytterligare en vecka senare skrivs hon ut i förbättrat skick.
Anställd utanför barnavdelningen på sjukhuset i Adré.
Hiba
Hiba är gravid och har tidigare gjort tre kejsarsnitt i Sudan. Maken har inte setts till sedan barnet blev till, och Hiba vet inte om han fortfarande lever.
Operationen går bra, men är utmanande eftersom hon har omfattande sammanväxningar i buken. Efteråt får hon, som de andra snittade mammorna, stanna på avdelningen i tre dygn för smärtlindring och återhämtning.
En tioårig flicka hjälper till med de tre äldre syskonen. Barnen får mat av sjukhuset, men är i övrigt ganska vind för våg.
Det tredje dygnet får vi en förfrågan från det psykosociala teamet: finns det möjlighet för Hiba att stanna över helgen, så att transport till flyktinglägret kan ordnas till måndag? Det finns plats, så det går bra.
Hiba skrivs senare ut i gott skick. Bebisen får namnet Melissa – efter psykologen från Frankrike som hjälpt dem så mycket.
En vecka senare går jag en runda på sjukhusområdet och ser henne igen. Hon och alla fyra barnen har slagit upp ett litet läger bakom operationssalen. De har sovit ute hela veckan. Hiba badar bebisen i en hink medan de andra barnen tittar på. När hon får syn på mig ser hon förskräckt ut och börjar gråta.
Bussen de skulle resa med kom aldrig. Hiba ville inte be om hjälp, så de blev kvar. Hon är utmattad. På något sätt lyckas vi ordna sängar åt hela familjen, och en ny transport bokas till dagen efter.
