Livet i krigets mitt

Lyssna på en inläst version av artikeln.

”Min mamma ropade att det var dags för frukost. Jag öppnade dörren och just då landade en granat bara fyra meter bort. Medan jag föll till marken tänkte jag för mig själv: det här är slutet.

Jag tittade ner och insåg att min fot var borta. Jag låg där i 30 minuter, det kändes som en evighet. Det blev kallt och jag förlorade mycket blod. Himlen var blå och jag såg på den och tänkte, jag vill leva.”

Och Alexander överlevde. En ambulans tog honom till sjukhuset i Svitlodarsk i Donetsk-provinsen där läkarna lyckades rädda hans liv.

Det här var i oktober 2014 och den väpnade konflikten i östra Ukraina hade pågått i sex månader – den som började med demonstrationerna på Majdantorget i Kiev och fortsatte med att den proryske presidenten Janukovytj avsattes, annekteringen av Krim och utropandet av folkrepublikerna Donetsk och Luhansk.

Det vill säga den konflikt som den 24 februari förra året eskalerade till ett fullskaligt krig.

Ett hack i tiden

Att läsa vittnesmål från Ukraina åren 2014 och 2015 är som att uppleva ett hack i tiden. Namn fladdrar förbi, platser dit människor sökte sig undan attackerna men som sedan dess blivit sinnebilden för några av det senaste årets allra värsta strider. Bachmut, med sitt skyttegravskrig påminnande om första världskriget. Mariupol, där teatern med många hundra civila bombades sönder och samman.

Mark Walsh kom till Mariupol 2015 som ansvarig för Läkare Utan Gränsers akutinsats där. På den tiden gick det fortfarande att jobba på båda sidor frontlinjen, berättar han, och med mobila kliniker kunde de nå människor som annars hade varit helt avskurna från vård.

– För de människor som var kvar vid fronten, framför allt var de äldre, blev tillvaron svår. De fick ingen pension, barn och barnbarn hade flytt, sjukvården fungerade inte. Vi kunde åtminstone förse dem med grundläggande vård och psykologiskt stöd.

När jag pratar med Mark Walsh, som jobbar för schweiziska Läkare Utan Gränsers akutenhet, har han precis återvänt efter att ha tillbringat några veckor nära fronten i östra Ukraina. Och liksom 2015 mötte han människor som blivit kvar i sin by, även under de hårdaste striderna.

– Det är människor på institutioner, gamla, sjuka, eller sådana som helt enkelt vägrar att överge sitt hem. Precis så var det 2015. De hade levt hela sitt liv på samma plats. De ville inte tillbringa sin sista tid på ett härbärge i Odessa eller Kiev. De hade sitt hus. De hade sina höns. Deras familj låg begravd på kyrkogården i närheten. Det är ju också en del av människans natur, att alltid hoppas på det bästa.

Syftet med besöket den här gången var att finslipa strategin för årets insatser, säger han. I takt med att områden återtas av ukrainska styrkor efter att ha varit under rysk kontroll kommer det med största sannolikhet finnas omfattande humanitära behov.

– En utmaning är att direkt kunna identifiera behoven när de uppstår, att vi är flexibla och kan anpassa våra insatser när fronten flyttar sig och det blir möjligt att ta sig till områden som tidigare var otillgängliga på grund av strider. Vi måste då ha resurser på plats för att snabbt kunna göra en första medicinsk bedömning och sedan överföra svårt sjuka och skadade till sjukhus för mer avancerad vård.

By efter by med sönderskjutna hus

Vi hoppar till november 2022. Chersonregionen i södra Ukraina, fram till nyligen under rysk militär kontroll men nu återtaget av ukrainska styrkor. Tillsammans med sin kollega Natalia Chekotun är Karin Ekholm, till vardags kommunikatör på Läkare Utan Gränsers kontor i Stockholm, på väg till några av projekten i Cherson och Mykolajiv. Så här skriver hon om resan till ett område som i det närmaste ödelagts av kriget:

Efter två timmar på leriga vägar kör vi in i byn Ivanivka. Vi letar oss fram till vårdcentralen och parkerar framför den förstörda byggnaden. Välkomstkommittén består till hälften av hundar som ser luggslitna men ganska välgödda ut.

Medan teamet gör iordning mottagningen i containrarna på lastbilens flak börjar byns invånare anlända. Först en handfull men sedan allt fler. Från de som var kvar i byn när den var under rysk militär kontroll, framför allt äldre, får vi höra skrämmande historier om livet i krigets mitt.

’Min man och jag stannade här i byn i tre månader. Attackerna var så nära att det lät som hagel mot taket,’ berättar Liudmyla med tårar i ögonen. ’Vi lämnade byn i juni och kom tillbaka nu i oktober. Det tog oss 35 år att bygga vårt hus, och nu är det förstört.’

En granat slog ned mellan hallen och verandan och taket rasade in. Nu bor de i två rum och har täckt de trasiga fönstren med presenning för att hålla kylan ute.

I containrarna arbetar två ukrainska läkare och en psykolog. De flesta som kommer till våra mobila kliniker har hälsoproblem relaterade till ålder och kroniska tillstånd som diabetes eller högt blodtryck. Så länge striderna pågick här kunde de inte få tag i sina mediciner, inte ens smärtstillande tabletter.

Nu, när Ukraina återtagit kontrollen över stora delar av regionen, kan de röra sig fritt igen men många sjukhus och vårdcentraler är obrukbara och vårdpersonalen har ännu inte kommit tillbaka.

Dag 3, Vysokopillia: Nästa dag åker vi vidare till den lilla staden Vysokopillia. Där fanns ett sjukhus som täckte ett område med 14 byar och 11 000 människor. Nu är fyravåningsbyggnaden en sorglig syn med ett stort hål i väggen och gardiner som hänger ut genom de krossade rutorna.

Vi öppnar containermottagningen framför stadens kulturcentrum. Här har vi varit tidigare och människor börjar snart komma till fots, på cykel och i bil för att få träffa läkare och psykolog. Kriget har satt djupa spår och många lider av sömnproblem, ångest och oro.

Nadia, som kommer för att få medicin till sin sjuke man, berättar sin historia för oss: ’Första gången vi försökte ta oss härifrån var vi tvungna att vända hem på grund av den hårda beskjutningen. Bomberna slog ner omkring oss och vi fick slänga oss på marken gång på gång. Jag skadade mig i armen. Hus exploderade överallt.’

De lyckades så småningom ta sig därifrån till en by längre bort från fronten. När de senare återvände till Vysokopillia blev hennes man sjuk och förlamad i benen.

’Antagligen beror det på stress. Jag är så orolig. Vi har ingen som kan hjälpa oss. Nu kom jag hit för att få hans medicin. Förra gången jag var här talade jag med en psykolog. Det hjälpte mig mycket. Nu när jag går hemifrån säger jag alltid till mig själv, Nadia, var inte orolig. Allt kommer att bli bra.’”

Men återtagna territorier är ofta väldigt osäkra

Bara för att ett område har återtagits av ukrainska styrkor går det inte att blåsa faran över, konstaterar Mark Walsh.

– Vi ser kanske bilder från andra världskriget framför oss, när de allierade rullar in i en stad som återtagits från fienden och möts av hurrande, flaggviftande människor. Men återtagna territorier är ofta väldigt osäkra. Säkerhetstjänsterna letar efter kollaboratörer, grannar är misstänksamma mot de som stannat kvar, minor och odetonerade granater kan utgöra livsfara. Dessutom svänger kriget fram och tillbaka och det som i dag är under ukrainsk kontroll kan vara tillbaka i ryska styrkors händer i morgon.

Även 2015 flyttade sig fronten fram och tillbaka. Så småningom stabiliserades den och delar av Luhansk och Donetsk utropade självständighet, även om detta aldrig erkändes av andra länder.

För Läkare Utan Gränser blev det allt svårare att jobba på andra sidan den så kallade kontaktlinjen. Anklagelser om allt från spioneri, import av illegala ”droger” till organhandel ledde så småningom till att vi tvingades avbryta en stor del av arbetet, inklusive vård och behandling för personer med multiresistent tuberkulos.

– Ja, till slut blev vi tvungna att sluta jobba i Luhansk. Vi kunde fortsätta åka fram och tillbaka till Donetsk en period även om vi inte kunde bistå med någon vård till våra patienter. Men vi behöll vårt kontor i Mariupol som låg i den ukrainskkontrollerade delen, och vi fortsatte att åka till byarna runtomkring med mobila kliniker. Så småningom startade vi också ett nytt hepatit C-projekt i Mykolajiv i västra Ukraina.

– Men vi hade hela tiden våra patienter i östra Ukraina i åtanke, fortsätter han. Och tack vare vår närvaro och erfarenhet i området kunde vi snabbt dra igång akutinsatserna när kriget blossade upp förra året.

Vi visste att vi måste hjälpa

”Dag 4, Snihurivka: När vi kommer till Snihurivka i Mykolajivregionen är det bara två veckor sedan de ryska styrkorna lämnade området. I utkanten av byn ser jag en stor begravningsplats och längs vägen utbrända traktorer och rader av sönderskjutna hus.

Artillerielden mot den nyligen återtagna staden Cherson mullrar i sydlig riktning. Dagen innan har jag fått veta att våra kollegor som öppnat en tillfällig klinik på tågstationen till slut blev tvungna att avbryta aktiviteterna på grund av beskjutningen.

I Snihurivka har sjukhuset varit utan el och värme i många månader och medicinförråden är i princip helt tömda. Ändå stannade en liten grupp sjuksköterskor kvar och gjorde vad de kunde för att ge vård till invånarna samtidigt som striderna pågick inte långt därifrån. De fick hantera allt från splitterskador till hundbett.

’Det var otäckt men vi visste att vi måste hjälpa människorna och vi blev väldigt sammansvetsade som grupp’, säger en av sjuksköterskorna som har bott på sjukhuset sedan 21 mars.

Hennes lugna röst och milda utstrålning står i stark kontrast till vad hon beskriver och jag slås ännu en gång av hur starka och solidariska människor kan vara när de står inför allvarliga kriser.

När vi kommer tillbaka till basen i staden Kryvyi Rih den kvällen är det strömavbrott. Hela staden är mörklagd efter en robotattack som slagit ut elförsörjningen i stora delar av Ukraina.

Tomma trådbussar som stannat mellan sina hållplatser står på tvären här och där och vi ser en lång bilkö till en bensinstation som ändå håller öppet. På kontoret har vi en liten generator för att kunna ladda datorer och koppla in ett par lampor. Resten av hotellet är mörkt och restaurangen är stängd så till middag blir det snabbnudlar, tonfisk och kex från nödlagret.

Nu är det november och årets kallaste månader ligger framför oss. Jag har bara några veckor kvar på mitt uppdrag och sen åker jag hem till min varma och upplysta lägenhet i Stockholm.

Det ska bli skönt men känns också orättvist och sorgligt. Men som en ukrainsk kollega skrattande sa när han körde mig till den polska gränsen: ’Man måste vara väldigt effektiv när elen fungerar. Det har blivit lite av en nationalsport att städa, tvätta och laga mat på minsta möjliga tid.’ Sedan blev han allvarlig och sa: ’Vi kommer klara det här. Vi har inget alternativ’. ¨

Text: Karin Ekholm & Åsa Nyquist Brandt