Efter den massiva jordbävningen 2010 strömmade hjälpen in till Haiti. Ett decennium senare har mediernas strålkastarljus och världssamfundets intresse riktats åt annat håll, trots att landet befinner sig på randen till kollaps. Behoven är akuta och mer stöd behövs omgående.
Oliver Schulz, generalsekreterare för Läkare Utan Gränser Sverige, har varit på tre uppdrag i Haiti - före, under och efter den förödande jordbävningen 2010:
"Några av mina starkaste minnen från fält är stunderna tillsammans med chauffören som hämtar upp personalen på flygplatsen. Efter att man armbågat sig fram genom kaoset vid utgången är vår bil en oas av lugn där uppdraget börjar på riktigt.
Precis så var det när jag landade i Haitis huvudstad Port-au-Prince första gången. Det var 2006 och ett av mina första fältuppdrag låg framför mig. En varm bris fläktade genom fönstret, blandad med doften av hav och storstad. Chauffören Pere Yvon var energisk och under bilresan genom staden fick jag en snabbkurs i det som väntade mig: om våldet, om presidenten som hade flytt bara några månader tidigare och om FN som nyligen hade inlett en fredsinsats.
Som Peres ord förutspådde blev mitt ettåriga uppdrag på ön utmanande på många sätt. Situationen i landet var minst sagt kaotisk. Gängvåld och kidnappningar var vardagsmat och vi öppnade bland annat en klinik i området Martissant för att kunna ge akutvård till de många våldsdrabbade.
Men inget skulle mäta sig med det jag möttes av när jag kom tillbaka till Haiti i början av 2010. Det var precis efter den förödande jordbävningen som dödade tiotusentals människor och gjorde att miljoner miste sina hem. Vi förlorade tolv anställda och två av de tre sjukhus som vi stöttade fick stora skador.
Kaos och desperation
På flygplatsen möttes jag än en gång av Pere Yvon. Den här gången bestod hans briefing av korta, jäktade meningar. När vi återigen åkte genom staden tillsammans hade platserna jag kände till från mitt tidigare uppdrag förvandlats till rasmassor. Vad som främst slog mig var lukten, kaoset, desperationen. Den här gången var jag på plats som del av Läkare Utan Gränsers operativa team för Haiti. Jag träffade tidigare kollegor och lärde av andras förluster, men bevittnade bara en bråkdel av katastrofen jämfört med de drivna kollegorna som redan var på plats.
Vi anpassade snabbt den befintliga verksamheten i Haiti till behoven som uppstod efter jordbävningen. Vi fick tag i kirurger som försökte hjälpa människor att få behålla skadade armar och ben, istället för att amputera. Att vi satsade på långsiktig uppföljning av de akuta kirurgiska ingreppen skapade stort förtroende.
När koleran slog till i kölvattnet av jordbävningen la vi snabbt in en högre växel och svarade på utbrottet. Det var också i och med kolerautbrottet som jag återvände till Haiti en tredje gång 2012, den här gången som ansvarig för insatserna. Då följde även min bättre hälft, som också arbetar för Läkare Utan Gränser, och våra barn med. När vi åkte från Haiti fyra år senare var akutinsatserna avslutade med strategier på plats för hur vi ska svara på sjukdomsutbrott.
Tappat intresset
Tiden efter jordbävningen var hela världens uppmärksamhet riktad mot Haiti – ett land som vanligtvis knappt får en enda rubrik. Politiska ledare gjorde surrealistiska uttalanden om att "vi ska bygga upp Haiti bättre än det var" och enorma summor biståndspengar utlovades, men betalades knappt ut i det långa loppet.
Ett decennium efter katastrofen har världssamfundet tappat intresset eller tålamodet – kanske både och – och mediernas kamerablixtar riktas åt andra håll. Samtidigt berättar våra team på plats om stigande politiska och ekonomiska spänningar, som förvärrats efter att bränslepriserna höjdes under 2018. Sedan dess råder brist på läkemedel, syrgas, blod, bränsle och personal, vilket gör att sjukvårdsinrättningarna har svårt att tillhandahålla grundläggande vård.
Under 2019 drabbades Haiti av landsomfattande protester under flera månader. Akutkliniken i Martissant, som jag var med och öppnade 2006, har sedan dess tagit emot ett ökande antal patienter med skottskador, djupa sår eller andra våldsrelaterade skador.
Som svar på krisen har vi det senaste året startat nya projekt för att ta hand om patienter som det haitiska sjukvårdssystemet inte mäktar med, bland annat ett nytt traumacenter i stadsdelen Tabarre i Port-au-Prince. Vi arbetar även med barn- och mödrahälsovård, liksom den massiva epidemin av sexuellt våld.
Akuta behov
Vårt arbete drivs av styrkan och målmedvetenheten hos de haitier som jag mötte under mina år där. Människor som arbetat för Läkare Utan Gränser ända sedan de slutade på universitetet, eller som jobbade utomlands och kom tillbaka för att hjälpa till, stötta och utveckla.
Jag är för evigt tacksam över vad jag lärt mig av dem och för vad de gör för Läkare Utan Gränser i Haiti i dag. När situationen nu försämras, vet jag många hängivna och passionerade kollegor som är där och blickar framåt. Men fler aktörer måste uppmärksamma de akuta behoven i Haiti – det ska inte behöva krävas en jordbävning för att det ska ske."
