Brist på kvalificerad vårdpersonal är ett allvarligt hälsohot i många länder. Genom ett nytt utbildningsinitiativ arbetar vi för att öka den medicinska kompetensen i fattiga och krisdrabbade områden.
Det är en torr och solig dag i januari 2018. Jeneba Jalloh har packat sina väskor och väntar spänt på flyget som ska ta henne från Sierra Leones huvudstad Freetown till Ghana, ett land hon aldrig tidigare varit i. Hon har fått ett stipendium till en tvåårig vidareutbildning för sjuksköterskor via Läkare Utan Gränsers medicinska akademi.
Resan som började den där januaridagen förändrade mycket i Jeneba Jallohs liv, men vi backar bandet lite. Under 2014 blev Jeneba Jalloh färdigutbildad sjuksköterska och fick jobb på det offentliga sjukhuset i Sierra Leones tredje största stad Kenema, men det var oavlönat.
– Jag sålde mineralvatten vid sidan av för att få ihop en inkomst till mig och min mamma. Hon lider av högt blodtryck, kärlkramp och reumatism. Vi hade inte råd med den sjukvård hon behövde. En del dagar hade vi inte ens pengar till mat.
Stipendium till utbildning i Ghana
När Jeneba Jalloh fick höra talas om utbildningen i Ghana var hennes första tanke att hon aldrig skulle bli antagen. Men en vän propsade på att hon skulle ansöka och till sin förvåning var Jeneba Jalloh en av de 25 sjuksköterskor som antogs till vidareutbildningen. Utöver dem fick även 25 barnmorskor stipendier.
– Det var blandade känslor. Jag visste att det fanns en risk att mamma inte skulle vara vid liv när jag kom tillbaka. Men samtidigt var det en möjlighet jag inte kunde säga nej till. Utbildningen i Ghana var på en helt annan nivå, jag lärde mig så mycket under de två åren.
Sierra Leone är enligt Världsbanken det nionde fattigaste landet i världen. Hälso- och sjukvården har varit sargad i decennier och att få tillgång till vård är en ständig utmaning för landets 8 miljoner invånare. Sierra Leone fick knappt en chans att återhämta sig från inbördeskriget som rasade under 1990-talet och i början av 2000-talet innan ebolaepidemin bröt ut med förödande kraft 2014. För Jeneba Jalloh är det svårt att tänka tillbaka på den desperata situationen på det offentliga sjukhuset i Kenema.
– Vi hade ingen skyddsutrustning i början av utbrottet. Jag var tvungen att vårda ebolapatienter utan handskar. Jag måste ha haft änglavakt som inte smittades, men min bästa vän från sjuksköterskestudierna dog bara fyra dagar efter att hon smittats av en patient. Det var fruktansvärt att så många av oss som försökte ge människor en chans att överleva dog i ebola.
Över sju procent av Sierra Leones sjukvårdsanställda dog under epidemin, och det i ett land som då bara hade runt 1 100 läkare, sjuksköterskor och barnmorskor i tjänst. I jämförelse har Sverige runt 175 000 personer på samma positioner.
Personalbrist ett vanligt problem
Sierra Leone brottas fortfarande med en enorm brist på kvalificerad vårdpersonal och dessutom arbetar många oavlönat, precis som Jeneba Jalloh gjorde. Det får förstås allvarliga konsekvenser för hälsan i landet.
– De största sjukhusen lyckas bara anställa en liten andel kvalificerade sjuksköterskor och sällan några läkare. Den kompetens som behövs för att vårda patienterna på rätt sätt saknas framför allt på avdelningar med väldigt sjuka patienter, som barn med lunginflammation eller svår malaria, säger Bart Janssens, ansvarig för Läkare Utan Gränsers medicinska akademi.
I många av de fattiga och krisdrabbade länderna där Läkare Utan Gränser arbetar är utbildningsmöjligheterna skrala.
– De som läser medicinska universitetsprogram får inte tillräcklig kunskap för att utföra arbetet på bästa sätt. Myndigheterna har många gånger inte heller resurser att ge vårdpersonalen kontinuerlig vidareutbildning, säger Bart Janssens.
Satsning på vidareutbildning
Läkare Utan Gränser är kanske mest förknippat med att vara en akutorganisation, som är snabbt på plats när konflikter blossar upp eller en orkan drar in. Så hur kommer det sig att man startat en utbildningsakademi?
– Över 90 procent av de som arbetar för oss världen över är lokalanställda, så bristen på kvalificerad personal är ett stort problem även på våra sjukhus. Att satsa på utbildning förbättrar den sjukvård vi ger och leder även till positiva hälsoeffekter på längre sikt, säger Bart Janssens.
– Utbildning har alltid varit en viktig del av vårt arbete, men det har inte funnits tillräcklig kontinuitet. Vi insåg att vi måste föra vidare vår medicinska och humanitära kunskap på ett mer strukturerat, långsiktigt och hållbart sätt.
Sagt och gjort. Under 2017 startades den medicinska akademin, som innefattar längre sjuksköterske- och barnmorskeutbildningar samt specialkurser i infektionsmedicin, narkosvård, traumakirurgi och antibiotikaresistens.
– Vi har ett bra samarbete med universitet i Ghana, Elfenbenskusten och Sydafrika, dit vi genom riktade insatser skickat studenter. Men den största delen av akademins undervisning sker genom vidareutbildning på vårdinrättningar i länderna där vi arbetar, som exempelvis Sierra Leone. Inför varje ny insats görs en grundlig undersökning av kompetensen i området för att identifiera de största luckorna, berättar Bart Janssens.
Läkare Utan Gränsers barn- och mödravårdssjukhus i Kenema var den första vårdinrättningen där vidareutbildningsprogrammet drogs igång, men det har med tiden utvidgats till flera olika projekt i Centralafrikanska republiken, Guinea-Conakry och Sydsudan.
Många av de sjuksköterskor och barnmorskor som utbildade sig i Ghana har återvänt till Sierra Leone och arbetar på sjukhuset i Kenema där de för kunskapen vidare. En av dem är Jeneba Jalloh. Hon är ansvarig för sjukskötersketeamet på akutavdelningen, vilket omfattar runt 50 anställda.
– Om jag inte hade studerat i Ghana så hade jag aldrig vågat söka tjänsten. Jag är en väldigt blyg person. En av mina lärare där märkte att jag pluggade hårt men inte vågade utmärka mig i klassrummet. Hon tog sig an mig och det gjorde att jag utvecklades som person under utbildningen.
Mentorer en nyckelroll
De som är främst ansvariga för vidareutbildningsprogrammen på Läkare Utan Gränsers sjukhus och vårdcentraler är de kliniska mentorerna. Vad innebär egentligen den yrkesrollen?
– Vi guidar personalen i arbetet och hjälper dem att utvecklas, både genom teoretisk undervisning i anslutning till sjukhuset och genom praktiska övningar, berättar Musa Mansaray. Han är en av fyra kliniska mentorer på barn- och mödrasjukhuset i Kenema.
Musa Mansaray och hans mentorskollegor gör utbildningen så interaktiv som möjligt.
Studenterna får öva på att göra ingrepp på dockor och det finns läsplattor utplacerade runt om på sjukhuset med spel och instruktionsvideor för olika medicinska områden.
Praktisk träning utförs även på patienterna med en mentor vid sidan av. Det kan exempelvis handla om att studenten övar på att mäta puls, blodtryck, andningsfrekvens och temperatur för att göra en bedömning av patientens tillstånd. Mycket av arbetet handlar om att forma en god relation med studenterna.
– Var och en har en loggbok och efter de praktiska övningarna fyller vi i och utvärderar tillsammans. Studenten får ge sig själv en sol för det som gick bra och moln för områden de behöver utvecklas inom. Jag fungerar mest som ett bollplank.
Musa Mansaray har precis som Jeneba Jalloh upplevt de förödande konsekvenserna av Sierra Leones haltande vårdsystem. Han växte upp i Waterloo, i närheten av Freetown.
– Eftersom jag inte växte upp med mina föräldrar blev min bästa väns familj som min egen. Mamman blev allvarligt sjuk i ebola och skickades akut till en vårdcentral. Efter det kom hon aldrig tillbaka. Situationen var så kaosartad att många vårdinrättningar inte mäktade med inflödet av patienter. Vi vet fortfarande inte vad som hände med henne.
Musa Mansaray berättar att situationen stärkte hans övertygelse om att utbilda sig till sjuksköterska och med tiden även till klinisk mentor.
– Jag har sett så många i Sierra Leone som inte får den vård de behöver. Jag bestämde mig tidigt för att jag ville vara med och förbättra vården här. Jag blir så stolt när jag ser mina kollegor utvecklas. I slutändan betyder det ju att vi kan ge mer kvalitativ vård till patienterna och på så sätt förbättra hälsan och minska antalet dödsfall.
Lokala samarbeten
När coronapandemin svepte in över världen i början av 2020 stängdes gräns efter gräns och det blev allt svårare att skicka ut personal från olika delar av världen. Situationen blev enligt Bart Janssens ytterligare ett bevis på vikten av att satsa på lokal kompetens och lokala samarbeten.
– Vi har sedan vi startade akademin haft som mål att utbildningsmöjligheterna framför allt ska ges på den afrikanska kontinenten, säger Bart Janssens.
Dessutom kommer många av de internationellt anställda som arbetar för akademin från afrikanska länder. En av dem är Wilson Thiong’o, som ursprungligen är från Kenya men som bott och arbetat i Sydsudan under många år. Den erfarenheten har varit nyttig i hans nuvarande roll som pedagogiskt ansvarig för akademin i Sydsudan.
Wilson Thiong’o håller i utbildningarna för de kliniska mentorerna så att de kan lära ut på bästa sätt till både Läkare Utan Gränsers personal och anställda inom den offentliga sjukvården.
– Sydsudan känns som ett andra hem för mig nu, det är så nära geografiskt också. Kenya och Sydsudan har så mycket gemensamt kulturellt, säger Wilson Thiong’o.
Men det finns också skillnader. Kenya är ett av de mer välmående länderna på kontinenten medan Sydsudans korta historia som självständigt land kantats av blodiga konflikter. Bristen på vårdpersonal är skriande och finansieringen till landets främsta högskola för sjuksköterskor och barnmorskor har dessutom minskat rejält.
Wilson Thiong’o berättar att det är en stor utmaning att spendera större delen av året i Sydsudan, åtskild från sin fru och sina två söner i Kenyas huvudstad Nairobi.
– Det är svårt att förklara för mina barn varför deras pappa hela tiden måste lämna dem. Men Sydsudan är ett land som lidit så mycket och jag kan bidra till att höja utbildningsnivån här. Jag blir så glad när personer som deltagit i våra kurser frågar mig hur de kan ansöka till medicinska utbildningar i Juba eller i grannländer som Kenya och Uganda.
Med mer kvalificerad personal i de länder där Läkare Utan Gränser arbetar är tanken är att studenterna på sikt ska kunna fortsätta arbetet utan organisationen.
– Förhoppningen är ju att det ska komma en dag när vi inte behövs längre. Vi har ett tätt samarbete med myndigheterna för att se till att utbildningen är anpassad efter behoven i landet. Vi arbetar nu för att examensbeviset som våra studenter får även ska få en officiell stämpel från myndigheterna. Det skulle ge ännu mer tyngd, säger Wilson Thiong’o.
Mycket har hänt för akademins del under de senaste fem åren men enligt Bart Janssens finns det inga planer att vila på lagrarna.
– Målet är att ha vidareutbildat alla Läkare Utan Gränsers sjuksköterskor i Sierra Leone, Sydsudan och Centralafrikanska republiken till slutet av 2022. Vi tittar även på att starta insatser i nya länder.
Utöver de hundratals personer som ökat sin medicinska kompetens tack vare akademins insatser säger Bart Janssens att det han är mest glad över är att ha lyckats professionalisera lärandet inom Läkare Utan Gränser.
– När jag pratar med ansvariga för våra projekt nämner många att de börjat avsätta några timmar i veckan per anställd för vidareutbildning och att de har rekryterat fler personer för att se till att personalen har tillräckligt med tid för utbildning. Framöver hoppas jag att akademins arbetssätt kan spridas vidare i alla våra insatser världen över.
Mer om utbildningsinitiativet
För närvarande utbildas 605 personer via Läkare Utan Gränsers medicinska akademi. 191 personer har gått klart sina utbildningar, både vid utländska universitet och genom professionell vidareutbildning i Läkare Utan Gränsers projekt.
- Länder där den medicinska akademin ingår i projekten: Sierra Leone, Sydsudan, Guinea-Conakry och Centralafrikanska republiken.
- Länder där studenter utbildats med stipendium från akademin: Ghana, Elfenbenskusten och Sydafrika.
- Länder studenterna som fått stipendium kommer från: Sierra Leone, Sydsudan, Centralafrikanska republiken, Tchad och Jemen.