Vaccinkriget

Moçambique: 0 doser. Malawi: 0 doser. Guinea: 25 doser. Bara ett axplock ur statistiken från i februari över fördelningen av de så efterlängtade – och livräddande – vaccinen mot covid-19.

I allt snabbare takt sprider sig nya och mer smittsamma varianter av coronaviruset på många platser där Läkare Utan Gränser jobbar. På sjukhusen kämpar personalen med att hantera inflödet av patienter – i flera länder i södra Afrika registrerades fler covid-19-fall i januari 2021 än under hela 2020.

Inte heller läkarna och sjuksköterskorna har fått något vaccin. Om allt går enligt plan kommer vaccinationerna av medicinsk personal och riskgrupper i lågoch medelinkomstländer igång nu under våren, medan massvaccinering i de minst resursstarka länderna beräknas vara klar i slutet av 2024. Samtidigt planerar Sverige och många andra länder att ha vaccinerat hela den vuxna befolkningen till midsommar.

Trängde sig före i kön

För så har det blivit. Trots de vackra orden om att fördelningen av vaccin ska "baseras på behov och inte på resurser". Uttalade av Stefan Löfven, Kanadas Justin Trudeau och andra regeringschefer i Washington Post i somras. Och trots fördelningsmekanismen Covax, som tidigt inrättades av bland andra WHO och vaccinalliansen Gavi och som skulle ge alla länder som anslöt sig tillgång till vaccin. Baserat på behov, inte resurser.

Det lät ju så bra, säger Kate Elder, vaccinexpert på Läkare Utan Gränser.

– Det var verkligen en milstolpe förra året när regeringar i hela världen kom samman och sa att detta är en global pandemi, och att vi inte kommer att ta oss ur den om vi inte gör mediciner, vaccin och diagnosmetoder tillgängliga för alla.

– De använde ord som gjorde oss inom Läkare Utan Gränser överlyckliga. De talade om det allmännas bästa, om folkets vaccin. Och sedan trängde sig rika länder ändå före i vaccinkön och lämnade bara smulorna kvar.

Hittills har EU bokat in sig på mer än 2 miljarder doser. Vid sidan av enskilda länders bilaterala avtal med läkemedelsbolagen, alltså. Kanada har tingat så många doser att man skulle kunna vaccinera hela sin befolkning sex gånger om. Länder med totalt 16 procent av världens befolkning har köpt 60 procent av tillgängligt vaccin. Och så vidare.

En självklar skyldighet gentemot den egna befolkningen, säger vissa. Enögd vaccinnationalism som bara kommer att förlänga pandemin, menar andra.

I berättelsen om covidvaccinen finns även andra märkliga inslag. Till exempel att priset på de vaccin som ställts till låginkomstländernas förfogande hittills varit betydligt högre än vad EU och andra rikare länder får betala. Hur prissättningen egentligen går till, och vem som betalar vad för vilket vaccin, är emellertid fortfarande höljt i stort dunkel. Något som Läkare Utan Gränser och andra länge kritiserat.

Rik på vaccin

"Klart att några blir rika på vaccinet och jag hoppas verkligen det. Det är ju ett tecken på att det fungerar." Så sa Matti Sällberg, professor på Karolinska institutet, i SVT:s Ekonomibyrån i januari. Han har förstås rätt. Det rådande systemet för utveckling av läkemedel, inklusive vaccin, är vinstdrivande och att några tjänar stora pengar betyder att vaccinen fungerar.

Men vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Statliga stödmiljarder

Folkets vaccin. Så var det sagt. På rekordtid och med ovanligt stor beredvillighet att dela tillgängliga forskningsdata har flera effektiva vaccin mot covid-19 utvecklats. Och patenterats. Nu ägs de av läkemedelsbolagen och det är dessa som bestämmer vilka länder som ska få köpa, när, hur mycket och till vilket pris. När de statliga stödmiljarderna regnade över bolagen ställdes inga villkor att slutprodukten sedan skulle göras tillgänglig för alla.

Att några blir rika betyder kanske att vaccinen fungerar – men det betyder inte att systemet fungerar. Det säger Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser.

– Att en enskild tillverkare lyckas bli rik på vaccin är i sig inget tecken på en fungerande marknad, utan snarare att bolaget har lyckats förhandla fram särskilt förmånliga avtal och privilegier.

– De stora läkemedelsbolagens prismonopol och vinstjakt har varit en återkommande kontrovers under de senaste decennierna, fortsätter han. Följderna av att ett fåtal läkemedelsbolag har monopol på livräddande läkemedel och håller priserna höga kan vara förödande. Ett exempel är hivepidemin. När den härjade som värst i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet dog miljontals människor i fattiga länder trots att det fanns effektiva läkemedel. Men de fick inte tillgång till dem, de var alldeles för dyra på grund av några få bolags monopol.

Brist på intresse

Nya vaccin – men gamla problem. Gång på gång inträffar samma sak, det vill säga att människor i låginkomstländer inte får tillgång till de läkemedel de behöver. Eller att det inte ens finns mediciner, vaccin och fungerande diagnosverktyg. Som till exempel mot ebola, eftersom sjukdomen så länge betraktades enbart som en afrikansk angelägenhet och därför inte intresserade västvärlden. Först på senare år, efter den omfattande epidemin i Västafrika 2014–2016 där det plötsligt fanns risk för global spridning, tog forskningen fart.

Eller mot pneumokocker, som orsakar lunginflammation och hör till de sjukdomar som dödar flest barn. Där finns visserligen vaccin men det är så dyrt att många låg- och medelinkomstländer inte har råd att köpa in det.

Patenten ställer till det

Så – varför produceras då inte fler doser så att fler kan vaccineras snabbare, kan man ju fråga sig.

Svaret är – för att det inte går. På grund av bristande produktionskapacitet. För att tillverkning av vaccin oftast är en komplicerad process som inte vilken anläggning som helst klarar av. Och, skulle en del hävda, för att patenträttigheter gör det omöjligt för andra tillverkare att ta upp produktionen.

Visst, säger Daniel Thornton, koordinator för fördelningsmekanismen Covax på Gavi, när det gäller tillgång till mediciner kan det monopol som patenten leder till onekligen vara en försvårande omständighet. Men för vaccinen mot covid-19 är det helt andra saker som sätter käppar i hjulet. Här handlar det snarare om pengar och produktionskapacitet.

– Utvecklingskostnaderna för ett vaccin är mycket högre än för mediciner och kan jämföras med flygindustrin, säger han. Det krävs enorma investeringar för att ligga i täten.

Kliniska studier som kan involvera tiotusentals människor är oerhört dyra och sen vet man ju inte ens om de kommer att lyckas.

– Det andra stora hindret är själva produktionen. Vaccin är ju något man sprutar in i friska människor, så säkerhetskraven är och måste vara rigorösa. Att sätta upp en anläggning och få tillstånd att producera vaccin är enormt komplicerat.

Men även om utmaningarna inom vaccinproduktion är stora så är omständigheterna kring covidvaccinen betydligt gynnsammare. Den teknik som både Pfizer/BioNTech och Moderna har använt sig av i sin framställning, mRNA, gör produktionen avsevärt enklare och den potentiella poolen av tillverkare är alltså betydligt större än i vanliga fall.

Fast då kommer vi tillbaka till det här med patenten. Visst är utmaningarna fler, men att helt bortse från patenträttens negativa konsekvenser är att göra det för enkelt för sig, poängterar Kate Elder. 

– Jag vill inte få det att låta som att det är lätt att tillverka vaccin. Det är en komplex process, helt annorlunda än för mediciner. Men ändå måste jag upprepa det som sagts så ofta: den här pandemin är inte över innan den är över för alla, överallt. För att säkerställa att alla får tillgång till vaccinen måste läkemedelsbolagen göra det rätta och inte sätta ett orimligt pris på sina produkter. De borde inte sko sig på den här pandemin. De borde inte heller ta patent på de verktyg som behövs i kampen mot covid-19 utan tillåta produktion av mer prisvärda varianter av vaccinen.

– De vaccin som nu har tagits fram har fått enorma mängder offentligt stöd, fortsätter hon. Det är du, jag, alla skattebetalare tillsammans som i stor utsträckning har finansierat forskningen och utvecklingen av vaccinen. Men det är företagen som har patenten. Och så klart påverkar det möjligheten för andra bolag att ta upp produktionen.

Historisk orättvisa

På tal om rätt och fel. "Ett formidabelt moraliskt misslyckande", har WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus kallat den skeva fördelningen av tillgängligt covidvaccin.

Och att tala om moral och etik när det gäller den globala tillgången till läkemedel är i högsta grad relevant, det tycker även Göran Collste, professor emeritus i tillämpad etik vid Linköpings universitet och sakkunnig i Statens medicinsk-etiska råd (SMER).

– Den globala ordning vi lever i har sina rötter i kolonialismen. De länder som är överordnade i dag, som har makten på den internationella arenan, överensstämmer i stor utsträckning med de före detta kolonialmakterna. Och tvärtom, de länder som brottas med fattigdom och sjukdom är ofta forna kolonier. Även om mycket har hänt sedan dess så måste vi fundera över vad det får för följder för vårt agerande och hur ska vi kunna gottgöra den här historiska orättvisan. Solidaritet när det gäller den globala fördelningen av covidvaccin kunde vara ett sätt.

Moraliskt ansvar

När det gäller covidvaccin, liksom tillgång till läkemedel över huvud taget, står konflikten mellan äganderätt och moraliskt ansvar. För precis som individen har institutioner, det vill säga företag, organisationer och stater, ansvar för de moraliska konsekvenserna av sitt agerande, konstaterar han.

– Ibland går bolagens rätt till produkten och individens rätt till hälsa i takt. Läkemedelsbolagen blir motiverade av möjligheten att få patent på sitt arbete och om de lyckas ta fram ett läkemedel är det bra för människors liv och hälsa. Då finns ingen konflikt. Det har ju till exempel varit tydligt när det gäller covidvaccinen, och det talar för att äganderätten kan fylla en funktion.

Men allt för ofta går de båda rättigheterna i otakt. Och då är frågan vilken som är viktigast.

– Vissa filosofer menar att äganderätten är en grundläggande rättighet, i paritet med rätten till liv och hälsa. Men jag och många andra håller inte med utan anser att man måste kunna göra undantag när äganderätten kommer i konflikt med rätten till hälsa och liv.

Möjligheten att göra undantag i patenträttigheterna när folkhälsan står på spel finns redan, inskriven i TRIPS-avtalet och särskilt betonad i det så kallade Doha-undantaget inom världshandelsorganisationen WTO som reglerar patent och andra immateriella rättigheter. Den möjligheten användes för 20 år sedan för att tillåta generisk tillverkning och export av hivläkemedel. Nu vill ett hundratal länder, med Indien och Sydafrika i spetsen, att WTO ska gå ett steg längre och tillfälligt ta bort alla hinder för tillverkning och import av generiska vaccin, läkemedel och tester mot covid-19 under pandemin. Det skulle innebära att fler bolag snabbt kan börja tillverka och sälja vaccin med målet att uppnå global immunitet.

Från EU, USA, Storbritannien är det än så länge kalla handen. Under tiden fortsätter viruset att sprida sig, och människor fortsätter att dö.