Hoppa till huvudinnehåll

Välkommen till mässlingssjukhuset i Mulongo

Publicerad 10 oktober 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Mässlingsutbrottet i Katanga startade i mars men reponsen från lokala myndigheter har varit långsam.

Mässlingsutbrottet i Katanga startade i mars men reponsen från lokala myndigheter har varit långsam.

Tar du fram en klassisk västerländsk världskarta och fäster blicken mitt på den kartan, eller i hjärtat om du så vill, så ligger där ett stort afrikanskt land som heter Kongo-Kinshasa eller Demokratiska Republiken Kongo. Landet med ena handen i Atlanten och den andra i Tanganyikasjön i skuggan av den stora afrikanska riftdalens vulkaner.

Jag har precis börjat mitt uppdrag för Läkare Utan Gränser i Katangaprovinsen i sydöstradelen av landet. Det är något av ett högland, där den stora Kongofloden har sitt ursprung. Det är ett småskogigt landskap, sporadiskt genomkorsat av sandiga grusvägar. Sedan i mars i år har det pågått en mässlingsepidemi här. Vaccinationstäckningen är inte tillräckligt bra för att undvika att utbrott som detta inträffar. Det senaste utbrottet startade 2009 och höll på mer än ett år.

När jag anländer till orten Mulongo vid Kabambasjöns norra strand, har teamet redan installerat sig i en tom sjukhusbyggnad. Den här byggnaden är full av patienter när jag anländer och man håller redan på att förbereda nästa byggnad. Jag kliver in på avdelningen och möts av sjuka barn som ligger trötta, febriga på varsin säng. Mammor och andra följeslagare sitter på sängkanterna och tar hand om sina små. Det är först nu som jag ser mässling för första gången. Jag har aldrig sett det i Sverige under de 5 år jag har jobbat som läkare. Men här ligger nu en hel avdelning med mässlingsbarn framför mig.

Dagen efter, min första morgon på sjukhuset, kommer en två-årig flicka till oss tidigt på morgonen. Hon är i ett tillstånd av chock som man pratar om i den medicinska världen. Hon är knappt vid medvetande. Hon tas direkt in till vårt akutrum. Hon andas väldigt snabbt och huden sjunker in mellan revbenen, i halsgropen och under revbensbågen när hon andas. Näsvingarna rör sig med varje andetag – det kallas näsvingespel. Ett vackert ord, men bedrägligt. Det är ett tecken på andnöd hos barn. Hon har alla tecken på att hon inte får luft. Lungorna rasslar, hon har en lunginflammation. Här finns ingen röntgen, men det behövs inte heller. Alla tecken finns redan här. Hon andas 70 gånger i minuten. Syrgasmasken sitter redan på plats.

Tecknen på mässling finns där. Prickarna. Febern. Snuvan, hostan, inflammationen i munhålan och ögonen. Modern har i med vänligt syfte gett sitt barn traditionella växter att dricka och även fört in det i ändtarmen. Vi tar de prover vi kan. Blodsockerprovet visar på svårt blodsockerfall. Hon får en snabb bolusdos av sockerlösning intravenöst och sedan sockerdropp. Hon får urinkateter och magsäckssond. När vi kontrollerar blodsockret igen är det fortfarande alldeles för lågt. Hon har en svår blodbrist. Och hon har malaria.

Det blir snart oerhört varmt i det lilla rummet, plåttaket värms snabbt upp i solen, och syrgasextraktorn går varm. Vi är flera läkare som jobbar och flera sköterskor. Flickan kräver mycket jobb. Ibland tystnar diskussionen kring flickan och då är det enda som hörs hennes ansträngda snabba andetag och den gamla bordsfläkten som ackompanjerar. Svetten rinner nedför ryggen och av och till droppar en svettdroppe från min nästipp. En geckoödla springer längs det fasta myggnätet över den annars tomma fönstergluggen.

Hon får blodtransfusion akut. Urindrivande läkemedel för att underlätta för hjärtat. Tre olika antibiotika och intravenös behandling för malarian. Hon får febersänkande, men febern kvarstår. Blodsockerfallen avlöser varandra. Urinproduktionen avtar långsamt. På natten får hon bradykardier – när hjärtslagen blir väldigt långsamma, och det blir fler och fler. Syresättningsgraden minskar. Och strax efter soluppgången ger det två år gamla hjärtat i flickans bröst upp. Våra återupplivningsförsök är till ingen nytta.

Jag förstår att det är allvar. Det här inte bara feber och röda utslag. Det är på riktigt. Och på liv och död. 

Relaterade nyheter

Elisabeth Chihemba och hennes treårige son Elris Kamo i kolerabehandlingscentret i Minova, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Kolera sprids snabbt i södra Kivu

Kolerautbrottet i södra Kivu, Kongo-Kinshasa, växer i omfattning och sedan slutet av juli har vi behandlat fler än 1 200 patienter. Regionens dåligt utrustade vårdcentraler är överfulla och det finns en stor risk att situationen hamnar utom kontroll.

Jag lämnade Bolomba för nio dagar sedan. Två dagar på motorcykel och därefter flyg till Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Äntligen inne på målrakan

Skriver detta på Bryssels flygplats. Lite trött efter långflygning, OTÅLIG att komma hem. Och, måste jag tillstå, lite nervös för hur jag ska reagera när jag kommer hem, hur acklimatiseringsprocessen kommer att vara. 

En liten patient får vård på sjukhuset i Bolomba, Kongo-Kinshasa, där Ludvig Bolinder arbetar.
Kongo-Kinshasa

Ett wifi-fönster mot omvärlden på glänt

Skriver detta i all hast. Det visar sig att det regnar manna från himlen idag, i form av wifi via satellit. Ska kanske passa på att ladda ned DN i pdf-format. Jag är så totalt avskuren från nyhetsflödet i världen här; om det rasade ett nytt världskrig skulle jag inte veta om det.