Vapen, kokain och konflikt

På många ställen är flodstränderna fyllda av små buskar - det är sticklingar till kokaodlingarna som sträcker sig långt ut i de närliggande slätterna - punktplacerade i djungeln tillsammans med odlingar av matbananer och jams. Kokabönder går runt längst strandkanten med säckar av sticklingar och svingande machetes.

Här i västkustens bakvatten är tillgången till sjukvård mycket låg och alternativa vårdformer är vanliga. 

Resan

Det har tagit mig två dagar att ta mig hit. En dags bilresa på leriga vägar, sen två dagars resa med kanot och till slut till fots genom djungeln.

Den andra kanotresan var extra svår. Föraren körde på en nedsänkt trädstam och kastades i vattnet. När jag väl lyckades stänga av motorn var vi redan på väg ned för floden, så jag startade om motorn och backade till där han höll sig fast i ett träd.

Det var en liten incident, men det förde oss närmare varandra och gav byn några välbehövda skratt de närmsta dagarna.

Getingboet

Jag jobbar för Läkare Utan Gränser som en del av ett medicinskt team som ger vård i byarna längs flodernas stränder. Läkarna och sjuksköterskorna är väldigt upptagna i den improviserade kliniken i en övergiven skola, men först efter en gruppdiskussion om de flertalet getingbon som hänger från taket. 

Vårt team och våra lokala fixare står i två olika läger. Ignorera getingarna som nu flyger runt oss, eller tvinga ut dem med hjälp av rök. 

– Låt dem bara vara så sticker de inte, säger någon. Vi anammar strategin och spenderar de närmsta dagarna i samexistens med de stora bruna insekterna flygandes omkring oss. 

Dagen efter ser vi nya ansikten i byn. En grupp tuffa killar som sitter på plaststolar på en tom tomt. Jag bjuder in mig själv för att prata om hälsa.

Först verkar de obekväma men när vi byter ämne till lokal mat och borojó, en frukt som växer i djungeln och ofta säljs som ett afrodisiakum, öppnar de upp sig.

Senare på kvällen ser jag samma killar i samma stolar, nu med maskingevär. Uppenbart en väpnad grupp. Hoppsan. Har jag stuckit handen i ett getingbo?

Efter middagen går vi förbi dem när vi ska tvätta oss i floden. De beväpnade männen skriker glatt "buenas noches", so far so good…

Plantager och dolda kokainlabb

De här männen verkar känna sig hemma i byn, men det är svårt att bedöma vad de andra tycker om dem. Deras närvaro är relaterad till kokaodlingarna som då och då förstörs av statliga trupper som anländer plötsligt med helikopter. De är också där för att skydda området från andra väpnade grupper som tränger sig in i området.

Kontentan är att vapen är en nödvändig ingrediens i kokainproduktion och det leder till att människor inte vågar prata om konflikten. Det som är tydligt är att människor är rädda för att röra sig. Någon berättar att hans bror nyligen dödats vid en kontrollstation på floden.

Konflikten i Colombia varade i årtionden tills fredsprocessen mellan FARC-gerillan och regeringen avslutades 2017. Den lokala väpnade gruppen är en kvarleva av gerillan som avfärdade fredsprocessen och fortsatte att slåss över området som gränsar till Ecuador. Men att kontrollera de stora kokaodlingarna och gömda kokainlabben är inte lätt. Andra rivaliserande grupper är på krigsstigen och strider har redan tagit plats längre upp på floden.

Sönderskjuten

Samuel leder ett team som besöker området. Han har en bra förståelse av lokal geografi och kontexten, men jag tappar snabbt bort mig i de olika bokstavskombinationerna för de väpnade grupperna: GUP, FOS, ELN, AGC, E30FB, Frente 30, för att inte nämna Los Cuyes och Los Contadores.

Hur navigerar Läkare Utan Gränser denna labyrint av hinder för att ge sjukvård åt utsatta människor? En fördel är vår över 30-åriga erfarenhet att jobba i konflikten.

– De äldre kombattanterna minns oss från förr. Och det hjälper, säger Samuel som är medveten om att nya grupper med unga kombattanter kan utgöra en högre risk för våld.

Den upprepande cykeln av konflikt blir ännu mer uppenbar när Samuel visar mig foton av en närliggande vårdcentral helt sönderskjuten och fylld med rester av granater. 

Ironin är att tio år tidigare jobbade vi på samma plats och återuppbyggde samma vårdcentral.

Människan i fokus

Men den här gången har vi en annan strategi. Istället för att fokusera på vårdcentraler och infrastruktur (som tenderar att förstöras om och om igen), så har vi anammat en strategi med människan i fokus som syftar till att motverka konfliktcykeln, förklarar Samuel.

Det innebär att våra team har en mer permanent närvaro och förutom det självklara att erbjuda vård, skapar vi även system för självhjälp.

Under de följande dagarna när teamen är upptagna med att undvika getingarna på kliniken vandrar jag genom området och pratar med spirituella ledare som fixar onda ögat, yerbateros (örtkännare) som behandlar malaria med lokala växter och en cosero - "sömmare" - som syr igen sår för 20 000 pesos per stygn.

De flesta vuxna bär på ärr. Ofta från sylvassa machetes, inte bara från olyckor. Det finns en utbredd alkoholism och våld i hemmet är vanligt förekommande.

Barn

På grund av bristfällig familjeplanering samt reproduktiv hälso- och sjukvård har många av kvinnorna fem barn, en del redan i 20-årsåldern. De är i desperat behov av att få preventivmedelsimplantat som han förhindra graviditet i upp till fem år.

Det är lekande barn överallt. Vissa bygger helikoptrar av pinnar och löv som de kastar upp i luften. Andra springer genom byn med ett rullande cykeldäck.

Jag tittar på en grupp barn, alla under åtta år, som för en kanot uppströms på floden med trasiga träbitar som åror. Andra vadar i vattnet och letar efter krabbor.

Men den här idyllen är kortlivad. Unga tonåringar förväntas plocka koka på odlingar som kan ligga flera timmar från byarna. Unga tjejer förväntas att skaffa barn redan i 15-årsåldern. Det är också den åldern då de beväpnade grupperna börjar leta efter frivilliga.

Samexistens

I nuläget rekryterar gängen inte barn, förklarar den lokala läraren. Men att gå med i en grupp är attraktivt för många lättpåverkade unga med få andra alternativ. Det är en konstant kamp att hålla barnen borta från konflikten.

–  Varje vecka övertygar jag familjerna att hålla kvar sina barn i skolan, berättar han.

Den mest lyckade strategin är fotboll, så på fritiden coachar läraren fyra lag - två pojklag och två flicklag - och har organiserat en liga tillsammans med andra byar, där nät och bollar finansieras med gåvor.

– De unga älskar att tävla och spela. Det håller dem nära skolan och borta från dåligt inflytande, säger han.

På kliniken fortsätter patienterna att köa och barnen sysselsätts med färgpennor och papper. I min frånvaro har en av de boende i området startat krig med getingarna i skolhuset genom att spraya dem med kemikalier.

Insekterna ligger döda på klassrumsgolvet. Några pojkar har tagit en paus från målandet för att samla ihop de bruna kropparna. Samexistensen är över.

Samtidigt dricker de beväpnade männen rom vid biljardhallen och kollar på sina dyra telefoner. Jag undrar hur länge de kommer att samexistera här innan en rivaliserande grupp kommer in för att stjäla kokakronan.

Mer troligt

Den dagen kanske kommer förr eller senare, förklarar Samuel och pekar på sin karta. Redan har en annan rivaliserande grupp, Frente 30, tagit över mark från Anderna ner till djungeln och floderna. Deras nuvarande riktning kan snart ta dem till byn.

Självklart skulle en vapenvila kunna hålla. Men det mer troliga är ännu mer konflikt med våldsdrabbade och isolerade samhällen som följd. Och ännu mindre chans för invånarna att besöka sjukhus.

Det gör vårt arbete med att placera ut hälsoteam i byarna ännu mer brådskande. Det kommer att bli en stor utmaning i den pågående konflikten. Getingboet väntar.