"Vårt arbete hade blivit för farligt"

"2015 och 2016 var Bangassou paradiset för mig. Livet hade återgått till det normala efter krisen 2013 - 2014. Relationen mellan det kristna och muslimska samhället fungerade bra och ekonomin hade börjat återhämta sig. Tillgång till sjukvård var fortfarande ett problem men Läkare Utan Gränser hade öppnat ett stort projekt på sjukhuset och på olika vårdcentraler.

I mars 2017 förvärrades situationen. Först bröt strider ut i Bakouma, cirka 150 kilometer norr om Bangassou. Det började gå rykten, folk vara rädda för attacker och vågade inte gå ut. Striderna kom allt närmare och nådde slutligen staden den 13 maj. Allting var tillbaka på noll. Ekonomin kraschade, det goda förhållandet mellan samhällena och säkerheten försvann.

Det var natt när skottlossningen började. Jag var hemma med min fru och våra tre barn i åldrarna 16, åtta och fyra år. Vi kunde inte förflytta oss. Sedan kom en vän över och berättade att vi kunde ta våra familjer till Ndu, på andra sidan gränsen. Min familj gav sig av med den här vännen och jag väntade i huset på att de skulle ringa och säga att de var i säkerhet. Sedan satte jag på min väst från Läkare Utan Gränser och åkte till mina kollegor.

Det som motiverade mig att arbeta trots alla svårigheter i Bangassou var när jag såg vilka behov befolkningen hade. Som den muslimska patienten i flyktinglägret. Han hade tappat bort sina antiretrovirala läkemedel för behandling av hiv när han flydde. Där stod han nu, utan att veta vem han skulle be om hjälp. Slutligen berättade han för mig om sina problem och jag blev verkligen rörd. Jag såg hur svårt det var för honom att tala öppet om sin sjukdom. Men det var nödvändigt. På grund av att hans behandling avbrutits hade hans hälsa försämrats och han var nära att dö.

Jag var i Bangassou när de två kvinnorna dödades utanför sjukhuset. Jag var där när beväpnade män höll kvar vår ambulans i flera timmar. Men jag hade min lediga dag när beslutet fattades att avbryta vår verksamhet efter att vi blivit rånade. När jag träffade min kollegor var de mycket skakade, många av dem grät. Det var hemskt att lämna våra patienter när vi visste att de verkligen behövde oss. Under de 24 timmar som följde vår avresa dog fem människor på sjukhuset eftersom vårt team inte var där och tog hand om dem. Vi kände stor skuld, men vi hade inget val - vårt arbete hade blivit för farligt."

- Pelé Hubert ansvarig för sjukskötersketeamet i Bangassou, Centralafrikanska republiken.