Hoppa till huvudinnehåll

”Vi bor i ett öppet fängelse”

Publicerad 29 januari 2021
17-åriga Abdul Halim i ett av lägren för rohingyer Cox's Bazar, Bangladesh.
17-åriga Abdul Halim i ett av lägren för rohingyer i Cox s Bazar, Bangladesh.
Foto: Anthony Kwan

Rohingyerna i Cox's Bazar har de tre senaste åren tvingats leva i överfulla läger utan hopp om framtiden och utan juridisk status. Dessutom innebär den pågående coronapandemin ytterligare begränsningar och stress. Allt detta har påverkat deras psykiska hälsa.

- Ingen vill vara en flykting, livet här är inte lätt, säger Faruk som bor i ett läger i Cox's Bazar, Bangladesh. Vi bor i ett öppet fängelse. Jag kan inte resa utanför lägret eftersom vi behöver ett särskilt tillstånd, och det beviljas bara under särskilda omständigheter. 

- Ibland biter jag mig själv för att se om jag känner något. Jag har till och med försökt ta livet av mig, tillägger han.

Förhållandena i lägren i Cox’s Bazar visar inga tecken på förbättring, vilket har ökat oron bland de boende. Redan 2015 började ett rykte cirkulera om att människor skulle förflyttas till Bhasan Char, en konstgjord ö 30 kilometer från fastlandet. Men det var först i december 2020 som det blev verklighet. I maj samma år hade cirka 300 rohingyer som räddats på havet förts till ön där de placerades i karantän till följd av coronapandemin. I december följdes de av 1 600 personer från Cox’s Bazar och i dagsläget beräknas fler än 3 000 personer från lägren ha flyttats till Bhasan Char. Allt tyder på att det snart blir ännu fler - myndigheter hävdar att ön har kapacitet att rymma 100 000 människor. Men oberoende humanitära organisationer, inklusive FN, har ännu inte fått tillgång till ön och oron för levnadsförhållandena där är påtaglig.

Mynnat ut i våld

För att minska risken för spridning av coronaviruset har den humanitära hjälpen i lägren, som sjukvård och distribution av mat och vatten, minskat med 80 procent. Den dagliga kampen för att tillgodose de grundläggande behoven har lett till ökade spänningar bland människorna som är i stort behov av humanitärt stöd. Den psykiska stressen har ökat, livet har blivit tuffare och situationen har ibland även urartat till våld.

Faruk bor i ett läger i Cox's Bazar, Bangladesh.
Faruk bor i ett av lägren i Cox s Bazar, Bangladesh.
Foto: Farah Tanjee/Läkare Utan Gränser

Asiya ser nervös ut när hon anländer till Läkare Utan Gränsers sjukhus Kutupalong. Hon behöver prata med någon om vad hon upplevde i oktober, under en konflikt mellan två grupper i lägret.

Med skakig röst beskriver hon våldet hon bevittnade. 

- Jag gömde mig i köket med mina barn så att ingen skulle kunna attackera oss, säger hon. Ingen av männen i familjen var hemma. Vi kunde höra skotten så vi försökte vara tysta och stängde alla dörrar. Vi var rädda. 

Efter våldsamheterna lämnade många flyktingar och deras släktingar sina tillfälliga hem och flyttade till andra delar av lägret som inte påverkats av sammandrabbningarna. Vårt team pratade med traumatiserade människor som till och med var rädda för att besöka sjukhus och vårdcentraler.

Enligt Kathy Lostos, som är ansvarig för vårt arbete med psykisk ohälsa i Cox’s Bazar, är situationen inte hopplös, trots den senaste utvecklingen. Det går att förbättra situationen för de som bor i lägren och därmed deras psykiska hälsa. 

- Det bästa sättet är att återställa en känsla av säkerhet, säger hon. Att ha en viss kontroll över sin framtid är avgörande. När en grupps framtid är osäker och när en befolkning inte integreras i ett samhälle skapar detta en känsla av brist på säkerhet. Att känna sig hjälplös och tro att ’inget jag gör kommer att spela någon roll’ kan ha en enorm inverkan på människors psykiska välbefinnande.

”Jag har många drömmar”

Laiju, som är volontär på Kutupalong-sjukhuset, tvingades fly från våldsamheterna tillsammans med sin familj. De tog skydd i en skolbyggnad innan de vågade återvända hem efter 20 dagar.  

Laiju, som är volontär på Kutupalong-sjukhuset i Cox's Bazar, Bangladesh, samtal med Läkare Utan Gränsers personal.
Laiju, volontär på Kutupalong-sjukhuset, samtalar med Läkare Utan Gränsers personal.
Foto: Farah Tanjee/Läkare Utan Gränser

När hon talar håller hon ett papper i händerna och rullar det om och om igen. 

- Jag är spänd och frustrerad och tänker mycket på framtiden, säger hon. Jag började tänka på att vi inte har någon framtid och inga förhoppningar. Vi är fångade här, utan möjlighet att röra oss fritt eller skaffa oss ett arbete, vilket gör vårt liv mycket hårdare. 

Men trots de många utmaningarna finns det fortfarande en strimma av hopp i lägren. 

- Jag har många drömmar, säger Faruk. Jag vill besöka och utforska andra platser. Jag vill åka till mitt hem i Rakhine i Myanmar – bara vi får rättvisa och våra rättigheter respekteras.

* Namnen har ändrats.

Läkare Utan Gränser har arbetat med psykisk ohälsa i lägren i Cox’s Bazar, Bangladesh, sedan 2009. Där tillhandahåller våra team stöd genom individuella, familje- och grupprådgivningssessioner. Behoven av psykologiskt stöd har ökat markant under de senaste åren. Förra året ökade gruppkonsultationer för psykisk ohälsa med 74 procent och individuella psykologiska hälsokonsultationer med 51 procent. 2020 tillhandahöll vår personal 36 027 gruppkonsultationer för psykisk ohälsa och 32 336 individuella konsultationer.

Medarbetare med en patient

Hur kan du stödja vårt arbete?

Det är tack vare dina och andras donationer som vi kan vara oberoende, neutrala och opartiska – en förutsättning för vårt arbete i konfliktområden. Med ett regelbundet stöd ser du till att vi har resurserna som behövs för att agera snabbt.
Bli månadsgivare