Hoppa till huvudinnehåll

Vikten av en plastpåse

Publicerad 17 december 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Malaria är dödligt för små barn som behöver vård av hög kvalitet.

En liten bebis vårdas för malaria i Kongo-Kinshasa. Små kroppar har mindre marginaler och det är viktigt med vård av hög kvalitet. 

Ibland är några kronor och en plastpåse det som behövs men inte finns för att rädda ett barns liv. 

När du har passerat porten vid ingången till sjukhuset, hälsat på diverse människor du aldrig sett förut som säger ”walankan” (god morgon på språket ruund) medan de för sin högra hand mot vänstra sidan av bröstet, passerat laboratoriet och grisarna som bökar i jorden under mangoträden, och när du nästan kommit fram till de båda bilvraken, varav den ena var en ambulans, då har du kommit fram till Läkare Utan Gränsers sjukhus i Musumba.

Musumba är nästa etapp på arbetet mot mässlingen i Katangaprovinsen i Kongo. Eftersom vi inte har hittat några komplicerade fall av mässling beslutar vi att vi ska underlätta arbetet på det reguljära sjukhuset genom att ta hand om de allvarliga malariafallen hos barn. Det är barn, och framför allt de yngsta barnen, som blir mest sjuka av malaria. Alla vuxna här har haft malaria flera gånger. Man blir aldrig immun, men sjukdomen blir oftast lindrigare om man redan har haft den tidigare. Jag besöker sjukhuset och ser barnen ligga tätt. En del är redan färdigbehandlade, men kan inte skrivas ut för de har inte råd med sjukhusräkningen. Jag ögnar igenom journalerna. Ibland fattas sex kronor. Sex kronor som föräldrarna inte har. Som gör att de måste stanna. Men vården hos Läkare Utan Gränser är alltid gratis. Det är inte helt okomplicerat, det kan bygga upp missnöje med den reguljära vården.

När vi öppnar sjukhuset för malariapatienter fylls snabbt sängarna. Det ligger snart 2-3 barn med varsin förälder i varje säng. Det är trångt och svårt att överblicka. Dessutom byter de ofta plats för att någon behöver komma i närheten av syrgasextraktorerna eller av någon annan praktisk anledning. Vi är underbemannade i början, och allt material är inte på plats. I svaga stunder tänker jag att vi inte borde öppna sjukhuset förrän vi är bättre förberedda. Men alla arbetar hårt och intensivt. Långa pass, nätter och dagar, många gånger utan paus för att äta eller ta några djupa andetag.

Neij är en 7 månader gammal flicka. Hon kommer dagen efter att vi öppnat sjukhuset. Hon har haft feber i fyra dagar, diarréer i två. Hon har blivit tröttare och tröttare berättar mamman. När hon anländer till kaoset på sjukhuset reagerar hon nästan inte längre. Febern är hög och hon är blek. Blodbristen är allvarlig och hjärtat och lungorna försöker förtvivlat hålla en så hög takt att tillräckligt med syre når ut i kroppen.

Behovet av blodtransfusioner är stort när man ska behandla malaria. På sjukhuset där vi har installerat vår egen avdelning finns ingen riktig blodbank. Det finns knappt några frivilliga givare. När någon behöver blod måste familjen hitta en givare. Oftast är det föräldrarna till barnet som ger sitt blod, och framför allt fäderna, eftersom ammande mödrar inte ska lämna blod.

Snart sitter blodpåsen på ställningen ovanför Neijs säng. Nio tjocka droppar blod per minut flyter in i slangen och minskar påfrestningarna på hjärtat och lungorna. De fyra timmarna går som det tar för blodet att droppa in, och en timme till. Det ser ut att gå bra. Sedan får hon ett generaliserat krampanfall, där hon tappar medvetandet och skakar i hela kroppen. Den lilla kroppen är bortom hennes egen kontroll. Armar och ben rycker hit och dit, ögonen försvinner upp under de övre ögonlocken. Hon stönar, tuggar, slem samlas i munnen och det rinner snor ur näsan. Anfallet går inte över av sig själv. Efter fem minuter sprutar vi krampbrytande läkemedel i ändtarmen. Det tar tre minuter till innan anfallet släpper.

Vi ger flickan syrgas med hjälp av en av våra syrgaskoncentratorer. Det är en sådan apparat som ofta saknas på sjukhus i den här delen av världen. Med den kan vi ge upp till 5 liter koncentrerad syrgas per minut.

45 minuter senare börjar kramperna igen. Hon tappar åter medvetandet. Vi ger henne samma medicin flera gånger men nu släpper inte kramperna. Hon kan inte längre upprätthålla sin egen andning. Kramperna släpper när vi ger henne ett dropp av en mer komplicerad kramplösande medicin. Men hon andas inte tillräckligt bra. Min kollega sätter sig bredvid sängen med en andningsmask och ventilerar flickan för hand. Han sitter vid hennes sida i tre timmar. Med sina händer håller han flickan vid liv.

Det går inte att säga att vi öppnade sjukhuset för tidigt. Tre dagar senare skriver jag ut Neij. Hon mår bra. Hennes mamma är tacksam. Jag tror att hon förstår att vi har räddat flickans liv. Hon behöver inte betala någon sjukhusräkning. Mamman kan linda in henne i sitt knyte runt ryggen och gå iväg hemåt med sin dotter som fortfarande har livet framför sig.

Neij hade kunnig sjukvårdspersonal omkring sig, som hade möjlighet att tillbringa timmar vid hennes sida. Neij hade tillgång till syrgas när hon som mest behövde det. Hon dog inte andningsdöden som hon hade gjort om hon anlänt några dagar tidigare, när det inte fanns någon syrgaskoncentrator i Musumba. Det är inte bara sjuksköterskorna och läkarna i Läkare Utan Gränser som räddar liv, det är apparaterna och logistikerna som tar hand om dem också.

Neij kunde återvända hem med sin mamma, för hon fick sin påse blod när hon kroppen inte orkade längre. Jag är glad att vi har räddat hennes liv. Men den känslan har en baksida som heter verkligheten. Jag tänker på pojken som blev sjuk några dagar för tidigt. Han som kom till sjukhuset för några dagar sedan, när vi inte hade öppnat vårt sjukhus ännu. Han hade malaria och svår blodbrist och behövde blod. Hans pappa gjorde vad alla pappor skulle göra, han var villig att donera sitt blod. Och hans blod var kompatibelt. Det skulle ha fungerat. Men hans föräldrar kunde inte betala de där enstaka kronorna för påsen som pappans blod skulle fyllas i. Det här är vår verklighet. En påse av plast. Skillnaden mellan liv och död är ibland inte större än så. 

Relaterade nyheter

Elisabeth Chihemba och hennes treårige son Elris Kamo i kolerabehandlingscentret i Minova, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Kolera sprids snabbt i södra Kivu

Kolerautbrottet i södra Kivu, Kongo-Kinshasa, växer i omfattning och sedan slutet av juli har vi behandlat fler än 1 200 patienter. Regionens dåligt utrustade vårdcentraler är överfulla och det finns en stor risk att situationen hamnar utom kontroll.

Jag lämnade Bolomba för nio dagar sedan. Två dagar på motorcykel och därefter flyg till Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Äntligen inne på målrakan

Skriver detta på Bryssels flygplats. Lite trött efter långflygning, OTÅLIG att komma hem. Och, måste jag tillstå, lite nervös för hur jag ska reagera när jag kommer hem, hur acklimatiseringsprocessen kommer att vara. 

En liten patient får vård på sjukhuset i Bolomba, Kongo-Kinshasa, där Ludvig Bolinder arbetar.
Kongo-Kinshasa

Ett wifi-fönster mot omvärlden på glänt

Skriver detta i all hast. Det visar sig att det regnar manna från himlen idag, i form av wifi via satellit. Ska kanske passa på att ladda ned DN i pdf-format. Jag är så totalt avskuren från nyhetsflödet i världen här; om det rasade ett nytt världskrig skulle jag inte veta om det.